Inte alls som alla andra

Kvällen innan hade jag cyklat hem kl.03 i tårar och konstaterat för mig själv att han är precis som alla andra. Strax innan midnatt dagen där på stod vi på Ågatan och jag sa, "jag har fallit för dig". "Jag vill veta om jag ska fortsätta kämpa för dig eller om jag ska ge upp" fortsatte jag. Ett par veckor senare frågade han mig om jag ville följa med och äta lunch med hans föräldrar. 
 

Att inte räcka till

Vänner, livet är tufft just nu. 
 
Mina dåliga dagar har varit otroligt få sedan jag började på psykologprogrammet i höstas. Nästan så att jag kunde räkna dom på en hand under hela höstterminen. Jag trivs jättebra på min utbildning, jag ser fram emot mitt kommande yrkesliv, jag har fått så otroligt fina vänner på programmet, jag har flyttat till en väldigt fin lägenhet och blivit fadderist. Drömmigt, kan man tycka. Det tycker i alla fall jag, och har tyckt väldigt länge nu. Men trots detta så bär jag för tillfället på den värsta ångesten jag upplevt på flera, flera år. 
 
Inatt vaknade jag av magsmärtor jag tidigare aldrig upplevt. Andra dagar vaknar jag på morgnarna i ett inneboende mörker, jag bär runt på ett tryck över bröstet hela dagarna och får ökad puls i perioder under dagens gång. I desperata försök försöker jag minska ångesten med både det ena och det andra, jag känner hur jag förlorar mig själv och inte längre har kontroll, varken över min egen kropp, mitt psyke eller min situation. Jag går ständigt runt och känner att jag inte vill vara här men samtidigt finns det inte någonstans jag vill vara. 
 
Känslan och upplevelsen är komplex och svårhanterlig. För någon som inte upplevt ångest på detta vis på väldigt många år har svårt att veta hur den bör hanteras. Jag bär dock fortfarande med mig min relativt goda självinsikt och förstår vart ångesten kommer ur, vad dess rot är. Jag är stressad, jag känner att jag inte räcker till, det sker saker i mitt liv som jag inte har kontroll över. 
 
Det värsta med ångest är ju faktiskt att trots att ens förutsättningar är goda för att känna lycka, så kan den breda ut sig i ens kropp och gnaga ändå. Gnaga rejält. 
 
Jag är vilse just nu. Kram. ♥
 

När bubblorna spricker

Klockan 8 imorse satt jag i Vallfarten och skrev dugga, trött nå så djävulskt. Jag satte den jäveln och gick ur salen alldeles bubblig av lycka. Vi for tillsammans ett gäng och åt glass och firade att första året på PA-programmet var avklarat och att vi har ett sommarlov framför fötterna på oss.
 
I eftermiddag har jag gråtit.
 
Jag vill förklara min känsla just nu för er i tre bubblor, vi tar dom i storleksordning.
 
Den första bubblan skapades för en vecka sedan. Det är en speciell känsla att skriva tenta eller dugga. Eller att över huvud taget ha någon sorts examination man behöver lägga fokus på i minst en veckas tid. Man pluggar, är nervös, pluggar lite till, funderar hur fan det ska gå, har ångest, sover dåligt och tycker att livet i allmänhet är mindre roligt. När examinationen är avklarad så spricker bubblan, oavsett hur det gick. Jag har sovit vrålkasst hela veckan, är slut som människa men så himla lättad över att det är avklarat och godkänt.
 
Den andra bubblan skapades för ett år sen. Då började jag Personal- och Arbetsvetenskapsprogrammet på LiU. Det har varit svårt, jag har skrivit både omtentor och omduggor, jag har läst sanslöst mycket kurslitteratur och mindmapat upp flera block. Men här står jag idag, klar med mitt första år och godkänd i samtliga kurser. Jag är stolt över mig själv. 
 
Den tredje och sista bubblan skapades också för ett år sedan. I den bubblan finns campus, min klass, mitt fina rum på Vallavägen, min fantastiska extrafamilj i korridoren och möjligheten att få göra det jag känner för, när jag vill och hur jag vill. Den här bubblan har inte spruckit än, den spricker på måndag. Jag har ångest inför det. Jag ser visserligen fram emot att få umgås med min fina familj och mina fantastiska flickor där hemma men det är förvånadsvärt jobbigt att slängas mellan två världar. Jag vet att jag kommer anpassa mig snabbt till Borlängelivet men det är ångestfyllt nu, om jag ska vara helt ärlig mot er. 
 
Sammanfattningsvis, jag är fruktansvärt trött men axlarna är inte längre lika tunga, jag känner mig väldigt tacksam och ett par centimeter längre. 
 
Tack livet för att du är så fint och tack till mig själv som valde att satsade på det här i höstas. 
 

Som mamma vill jag bli Emma 2.0

Jag satt på en föreläsning förra veckan där föreläsaren talade om att människan får upp bilder i huvudet när vi hör ett ord. Han bad oss att tänka på en chef var på han frågade hur många av oss som såg en manlig chef i huvudet. Jag räckte upp handen. Han bad oss sedan att tänka på en läkare och ställde ännu en gång samma fråga. Jag räckte upp handen igen. Jag svor högt på grund av besvikelsen på mig själv. Det här handlar inte om att jag inte tror eller tycker att kvinnor ska bli chefer och läkare, jag om någon, som av stor sannolikhet kommer att arbeta som chef själv senare i livet med tanke på min utbildning, uppmuntrar gärna kvinnor att slå sig in på mansdominerade yrkesområden. Det som snarare gör mig besviken är att sådana här saker sitter så ingrodda i oss att det är svårt för oss att bryta mönster. För sedan frågade föreläsaren oss hur en alkoholist såg ut. I mitt huvud dök ännu en man upp, dock en ovårdad sådan som spenderar de flesta nätter ute i kylan. Får jag tiden att fundera på det här så förstår ju även jag att de hemlösa, ofta alkoholpåverkade på stan utgör en väldigt liten procent av all alkoholism vi har i samhället och att en stereotypisk alkoholist antagligen är någon som varje kväll tar ett par glas vin för att orka med den tråkiga vardagen. Det här är bara ingrodda föreställningar som väldigt sent släpper taget om oss, även fast vi vet att de är felaktiga. 
 
Jag tänker ganska mycket på vem jag vill bli som mamma till mina framtida barn. Det låter kanske konstigt i mångas öron men klyshigt nog så är mitt mål och min mening med livet att få ge kärlek till ett nytt liv. Om det nu är mitt huvudsyfte med livet så vill jag givetvis göra det jävligt bra. Jag har haft en fantastisk uppväxt själv med kärlek i överflöd, det är något jag vill föra vidare. Dock kommer mina framtida barn växa upp i en annan värld än den jag växte upp i. På dagis gick jag i princip bara med blonda, blåögda barn. Några sociala medier fanns inte under min skolgång utan det var fotboll på rasterna, lappar som skickades under lektionstid och sms på fritiden. Den stereotypiska familjen bestod av mamma, pappa och 2-3 biologiska barn, tyvärr var föräldrarna ofta skilda. När jag gick till butiken så satt det ingen utanför och hejade på mig. Det fanns inget parti i riksdagen som dolt förespråkade rasism och feminism var inget som vi talade om. När jag var barn behövde inte mina föräldrar prata med mig om vissa saker för det var inte aktuellt för oss då. Vi lever dock i en föränderlig värld och vi måste förändras med den. 
 
Som mamma vill jag lära mina barn att människan bara är människa, som Penny Schulman hade sagt, alla är vi choklad bara det att vissa är vit choklad, andra mjölkchoklad och några mörk choklad. Jag vill lära mina barn att man hejar på alla som hejar på en, även fast personen i fråga sitter utanför ICA med en pappersmugg framför sig. Jag vill att mina barn ska ta lärdom av det mångkulturella samhälle de förhoppningsvis får växa upp i. Jag minns inte mycket från religionslektionerna i skolan men möter jag exempelvis en muslim idag som berättar att hen inte firar jul, ja då suger jag i mig kunskapen som en svamp och ställer följdfrågor (nyligen upplevd erfarenhet). Jag vill lära mina barn att man behandlar varandra med respekt och att man aldrig brukar våld mot någon, hur arg man än är. Jag vill lära mina barn att det inte ska vara någon skillnad på att vara född till man eller kvinna. Jag vill lära mina barn att stå upp för sig själva, följa sina drömmar och aldrig låta sig bli nedtryckta. Jag vill lära mina barn att det är okej att älska vem man vill och att man aldrig ska skämmas för det. Jag vill lära mina barn att religion inte är något man behöver vara överens om, bara respektera. 
 
Det känns fint att tänka på att barn är som oskrivna blad och veta att jag som förälder kommer ha väldigt mycket inflytande över vad som kommer skrivas på dessa blad. Inte bara fina minnen utan även sunda värderingar och åsikter. När mina barn är 20år gamla och sitter på föreläsning på något av Sveriges universitet och föreläsaren frågar hur en chef ser ut, då vill jag att det ska sitta i ryggmärgen på dom att chefer kan se ut hur fan som helst, inte bara för att jag har lärt dom det, utan även för att det är så dom själva har upplevt det. 
 
Jag är, nästan, helt övertygad om att mina barn på många sätt kommer växa upp i en bättre värld än mig. 
 
 
PS. jag rekommenderar samtliga att titta på "Absolut Svensk" på svt play. 
 

Glad jävla alla hjärtans dag

Jaha, det är väl dags att släppa bomben. Vissa av er har ingen aning, vissa av er vet redan. Jag har skrivit, raderat, skrivit och raderat igen. Jag har ingenting publicerat just för att jag inte har känt att jag har något att berätta, mer än ren fakta. Fakta är tråkigt, känslor är mer min melodi. 
 
För tre veckor sedan blev jag singel då jag och Anders har tagit det gemensamma beslutet att bara vara vänner. Det är faktan. Känslan? Hjärtskärande och tufft som fan.
 
Vårt breakup var fruktansvärt fint. Men bara för att man skiljs åt i kärlek och värme istället för hat och ilska, så betyder det inte att det är lätt. Kanske är det allra svårast att bestämma sig för att man inte längre ska vara med en människa man fortfarande älskar. Kanske är det allra svårast att tvinga sig själv att lyssna på sin logiskt tänkande hjärna istället för sitt hopplöst älskande hjärta. 
 
För en vecka sedan klev jag innanför hans dörr med en klump i halsen och en lite lätt nervös mage. Han stod i duschen när jag kom och klev ut, stilig som få, från badrummet iklädd nyinköpta kläder. Jag konstaterar gång på gång att jag nog aldrig kommer få en så snygg partner igen. Hur som helst, jag frågade hur det var med honom och vi pratade om det som tyngde ner hans axlar. Efter det frågar han, "och hur är det med dig då?" var på jag brister i gråt. Han håller om mig och mellan snyftningarna säger jag, "jag känner mig bara så jävla ensam".
 
Efter två år i ett förhållande hinner man glömma bort och vänja sig vid en himla massa saker. Hur lever man exempelvis utan närhet? Vem vänder man sig till när man är ledsen? Hur är man stark ensam? Hur lever man utan en bästa vän?
 
 
It's me, myself and I, igen.
 

Hur mycket är det värt att offra?

Nä ni, alla girlz där ute, det är dags att diskutera p-piller. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle låta er läsa detta men jag hade gärna läst det hos någon annan blogg och när jag känner så, ja då delar jag med mig.
 
Sedan två år tillbaka har jag knaprat Cerazette som är ett minipiller utan östrogen. Cerazett skrivs ut till tjejer som har blodpropp i släkten och huvudsyftet med pillret är, som vi alla vet, att förhindra graviditet. Men dessa små piller är så mycket mer än så. P-piller öker riskerna för kvinnor att få bröstcancer. Bröstcancer upptäcks oftare hos kvinnor som knaprar p-piller än hos de kvinnor i samma ålder som inte gör det. P-piller ökar dessutom riskerna att få blodpropp. Förutom detta finns flertalet andra biverkningar, nestämdhet, viktökning, minskad sexlust, akne, illamående och bröstspänningar är exempel på biverkningar som kommer att påverka 1 av 10 kvinnor som äter Cerazette. 
 
Den senaste tiden har jag funderat otroligt mycket på dessa små piller. Hur mycket är det egentligen värt att offra för att kunna ha sex utan kondom? 
 
Det tog nästan ett år för min kropp att vänja sig med Cerazette. Humörsvängningar och oregelbundna blödningar var ledorden under mitt första år. Idag har jag så gott som ingen mens alls vilket jag alltid har tyckt varit en nackdel då mens för mig är ett tecken på att kroppen mår bra och fungerar som den ska. Men jag vet att många tycker att det är en stor fördel att slippa. Vad gäller de andra biverkningarna jag räknade upp så har jag nog lyckats pricka in samtliga förutom illamående. Under en period fick jag sådana bröstspänningar att jag knappt stod ut. Så fort bhn åkte av så värkte brösten helt sanslöst bara genom påverkan av sin egen tyngd. Det höll i sig en vecka ungefär och långt där efter var dom fortfarande otroligt känsliga för all sorts beröring.  
 
När jag var yngre, alltså innan jag började knapra p-piller, så kände jag känslor otroligt starkt. Jag kände lyckliga känslor och olyckliga känslor. Jag kunde känna lyckorus en vardagmorgon och jag kunde känna mig djupt ledsen över ett bråk med Anders. Idag känner jag ingenting. Visst, jag kan vara glad och skratta, jag kan vara ledsen och gråta men känslorna jag känner idag är inte djupa, de är inte ihållande och de rör mig inte speciellt mycket i ryggen. Mitt välmående ligger på samma våglängd hela tiden och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag vill känna igen. Jag vill känna, "fyfan vad fantastiskt livet är" även fast jag har dåliga dagar. 
 
Jag kanske inte har möjligheten att känna lika mycket idag som jag kunde för 2-3 år sedan just för att jag har vuxit upp och blivit äldre. Det är skillnad på att vara 17 år jämfört med att vara 20. Men vet ni vad? Jag kommer aldrig få veta det förrän jag slutar proppa i mig piller vars biverkningar är personlighetsförändrande. Jag blir så ledsen av tanken på att jag, med handen på hjärtat, inte vet vem jag är idag utan dessa små piller. Jag vet vem jag var innan jag började äta p-piller men jag vet inte hur jag har utvecklats under åren. Jag vet inte vem jag är på riktigt förrän jag slutar förstöra min kropp med hormonpreparat. 
 
Jag blir så fruktansvärt frustrerad på att vi inte har kommit längre inom detta område idag, 2015. När unga tjejer börjar bli sexuellt aktiva eller skaffar sin första partner så är det en självklarhet att skaffa p-piller, ingen part ser någon annan lösning. Killarna säger, "det är som att äta godis med papper på" och utan att blinka går tjejerna till ungdomsmottagningen, slänger upp benen i en gynekologstol, svara på ett par frågor för att sedan betala ett par hundralappar i kassan på Apoteket. Där efter väntar en resa som ingen vet hur den kommer gå. För när jag, 10 år senare får antingen bröstcancer eller propp på grund av mitt preventivmedel, hur värt var det egentligen att låta honom få käka sitt jäkla godis utan papper? En kondom är ingenting i jämförelse med det flertalet kvinnor får lov att utstå på grund av sina preventivmedel.
 
Jag känner mig så himla trött på att experimentera med min kropp. Jag finner inte någon anledning till att svälja detta lilla piller varje morgon om det ändå inte får mig att må bra. Och med handen på hjärtat, inget sex i världen är mer värt än att få må bra i sig själv. Imorse lät jag min karta Cerazette ligga orörd i badrumsskåpet och det är med spänning jag väntar på att få se vad som kommer ske. 
 
Kom ihåg tjejer, ni har alltid rätten att bestämma över er egen kropp. Den dag ni träffar en kille i ert liv som inte ger er den rätten, be honom dra åt helvetet och hälsa från mig.
 
Tack.
 
 

Det kan bli roligt

Jag har tagit det här året ledigt från skolan för att på något sätt lyckas finna inspiration och motivation till att fortsätta utbilda mig. Min motivation har legat på botten och skramlat under en himla lång tid nu men jag antar att det är okej efter att ha lagt ner så mycket av mig själv i skolan under 12 års tid.
 
Under hösten har ångest varit ledordet. Jag vill inte ens prata om utbildningar, skolor och framtida flytt. När någon släkting nyfiket har frågat mig vad jag ska göra till hösten har jag bara sagt att, "jag vill inte prata om det". Det ligger så fruktansvärt mycket ångest i detta att jag inte riktigt vet vart jag ska göra av mig själv. Vad ångesten grundar sig i från början kan jag tyvärr inte svara på. Men jag antar att det handlar om att vidare studier i en annan stad är något främmande och svårt. Jag vet att jag kommer behöva kliva ur min comfort zone rejält när jag börjar universitetet och bara det i sig är fruktansvärt ångestladdat för mig. 
 
Under höstens gång har många tankar hunnit passera och jag har nått ett nytt stadie. Tanken "det kan bli roligt" har börjat etsa sig fast på näthinnan. Jag är ännu inte framme vid tanken "det kommer bli roligt" vilket antagligen kommer ta väldigt lång tid, men jag känner mig tillfreds med tanken på att det faktiskt kan bli roligt, kanske.
 
Det var här om dagen när jag skulle hjälpa Anders plugga inför ett prov han behövde göra på jobbet gällande hygien som jag bara, utan problem, ryckte åt mig pärmen med information, började skapa en förståelse för textens innehåll och började formulera och skriva ner instuderingsfrågor åt honom. Jag vet så väl att jag ta mig fan är född för att plugga halva mitt liv, det är liksom det jag är bra på. Även fast jag vet att universitetsstudier är mycket svårare än de på gymnasienivå så förstår jag inte varför jag tvivlar på mig själv. Jag har hittills i mitt liv klarat av skolan utan problem (nå ja, matte, engelska och idrott var i princip bara problematiskt) och alltid haft höga betyg. Det finns liksom ingenting som talar för att jag inte skulle klara av en examen på universitet, förutom mina egna hjärnspöken. 
 
Det som driver mig för tillfället är tanken på en egen lägenhet. Tanken på att få inreda och skapa ett eget hem som bara är mitt. Ett hem där jag själv får bestämma vilken mat som ska lagas, vilket porslin maten ska serveras på och vilken tapet väggarna ska prydas med. Den tanken är så himla fantastisk och jag längtar mer och mer för var dag som går. Jag vill inte läsa programbeskrivningar på olika universitets hemsidor eller läsa de broschyrer som har legat orörda på mitt skrivbord sedan SACO-mässan i trean. Jag vill bara leta inredningsprylar på nätet och titta på porslin i butiker, för det är det enda som kan få mig att känna, "det kan bli roligt"
 

Kunden har nästan aldrig rätt

Ikväll rann min bägare över. 
 
Jag jobbar extra på bingohallen i stan. Borlänges bingohall samarbetar med flertalet andra hallar i Sverige och vi råkar vara den hall som har utropet, dvs sköter den röst som ropar numren och det är vi som talar om vilken hall som har bingo, vilka spel vi ska spela etc. Samtidigt har vi även gäster som ska ha bingobrickor, vi säljer mackor och fikabröd och självklart har vi även spelmaskiner. Vi ansvarar helt för vår egen kassa och vid försäljning så räknar vi ut all växel via huvudräkning. När jag fick detta jobb i juni 2013 så hade jag en bild av hur denna bingohall var fylld av söta små gubbar och gummor som man bara ville nypa i kinden och ge en kram. Det är även den bild som andra verkar ha och de flesta skrattar mest till när jag berättar om mitt jobb. Redan min första dag så förstod jag att det inte alls var så gulligt som jag hade väntat mig.
 
På denna arbetsplats så finns fantastisk personal som jag trivs som fisken i vattnet med. Men detta är en helt annan värld där spelberoende, pengar och alkohol är ledorden. Självklart finns det gubbar och gummor som man vill nypa i kinden och ge en kram. Men tyvärr finns det så många fler av dom som tror att dom kan beté sig hur illa som helst. Folk är otrevliga, de muttrar och viskar när de är missnöjda, de tror att de kan och vet bättre än personalen, de slänger ur sig taskiga saker om både personal och andra gäster, de försöker lura en på pengar och de tror att de kan styra och ställa hur dom vill. Att det dessutom är samma människor i denna jäkla bingohall varenda gång jag är där gör bara saken ännu värre. Hur man gång på gång måste handskas med människor man känner sådan avsky mot. Hur man måste ta andras skit, svälja den för att sedan hjälpa till och vara trevlig igen.
 
Jag är inte född för att arbeta med ett serviceinriktat yrke och jag tänker lämna denna branch så fort jag får chansen till det. Jag är för känslosam som person och det gör mig bara ännu mer ledsen när jag fäller tårar för människor som inte förtjänar dom för fem öre. 
 
Samtidigt ramlar jag över detta blogginlägg och jag känner mig bara så tacksam för att någon säger det, kunden har inte alltid rätt. Nästan aldrig faktiskt. Gå in och läs och nästa gång ni blir irriterade på någon i kassan, på restaurang eller i en bingohall, kom ihåg att personalen också är människor och de gör faktiskt så gott de kan.
 
Tack.
 

Att ha akne & ett totalt ointresse för smink

 
Ovanstående bilder är tagna under vintern 2010-2011 då min akne var som värst. När jag hittade på dessa bilder så blev jag själv chokad då jag inte har något minne av att det var så pass illa. Man lyckas uppenbarligen förtränga och försköna med tiden. 
 
Jag började sminka mig hösten 2011, det år jag började gymnasiet, vilket innebar att ge fransar och bryn lite färg, inte mer än så. Tjejer i min närhet började köpa Snobben-smink från H&M i mellanstadiet och de kladdade med mascaror och skrikrosa ögonskuggor. Under högstadiet var det vita läppar och foundationränder som gällde. Snebena var ett faktum och tuppering ett måste. Jag nappade inte på mer än att ändra min mittbena till snebena. Istället tyckte jag att det där med smink verkade jobbigt och svårt. Ingen i min ålder lyckades med sitt smink och jag ville inte vara en av dom, därför var det vettigast att låta bli. 
 
Mitt totala ointresse för smink medförde en himla massa bra saker. Varenda människa jag mötte var fullt medveten om hur jag såg ut. Trots att jag vägrade täcka och dölja så fanns det, och finns fortfarande, inte en enda människa i min omgivning som någonsin kommenterat min hy. Förutom de tre tjejerna i klassen över mig som skrev anonyma kommentarer på Bilddagboken, dock sa det mer om dom själva än om mig. Jag vet inte om jag bara har haft tur med tanke på hur dagens grundskoleelever hänger ut varandra på sociala medier hej vilt. Jag tolkade i alla fall andra människors ointresse för mina röda prickar i ansiktet som att det verkligen var något oviktigt. Om ingen annan brydde sig, då kände inte jag heller att jag behövde bry mig.
 
Jag kan inte sitta här och skriva att jag har trivts i min akne och att den aldrig har rört mig i ryggen. Jag har självklart varit arg, besviken och tålamodet har satts på prov. Läkare pratade om år medan jag pratade om veckor. Det finns inget mer frustrerande än att se något i spegeln som man inte vill se och samtidigt inte kunna göra något åt det. Jag besökte hudläkare och testade alla sorters metoder för att bli av med skiten men det enda som hände var att min hy blev torr och huvudkudden i sängen blektes av alla starka krämer. Det enda som fungerade var tid och acceptans. Jag fick lov att acceptera hur jag såg ut, acceptera situationen och helt enkelt vänta. 
 
Jag ger det fortfarande tid. Såhär 4 år efter att dessa bilder är tagna så väntar jag fortfarande. Jag har fortfarande kvar röda ärr på kinderna och hyn är gropig. Mina ärr kommer aldrig att försvinna, dom kommer att blekna men dom kommer alltid att finnas där. Där emot vet jag att dessa år bidrog så oftantligt mycket till min egen självkänsla och jag imponeras av mig själv som stod ut och accepterade mig själv för den jag var.
 
Idag, 2014, har jag funnit ett väldigt stort intresse för smink. Jag har lyckats samla på mig en del kunskap och jag har testat mig fram. Idag sminkar jag mig för att jag tycker att själva sminkandet är roligt och jag får utlopp för min kreativitet. Jag sminkar mig inte för att jag känner att jag behöver det. Jag har aldrig någonsin stått framför spegeln och tänkt för mig själv att, "usch, såhär kan jag inte gå ut" för att sedan kleta in ansiktet i diverse sminkprodukter. Jag sminkar mig aldrig för en hel dag hemma, för ett besök på ICA eller för att träffa min pojkvän. För mig känns det viktigt att ha en sund relation till smink och jag vill aldrig känna att jag behöver sminka mig för att något i mitt ansikte inte ser bra ut. Istället upplever jag själva sminkandet som den bästa stunden på hela morgonen just för att det ger mig chansen att slappna av och vara kreativ med något jag tycker är roligt. 
 
Jag önskar så djupt att smink inte användes av tjejer i så låg ålder som det görs idag. Jag önskar att smink slutade användas som ett sätt att lura sig själv och andra. Att smink slutade vara ett destruktivt beteende för så många människor. Jag önskar att människor istället accepterade och respekterade sig själva för vad de är och förstår att det är såhär vi ser ut. 
 

BigBrother visar verkligheten

"Du är en fruktansvärt fin jävla tjej, fruktansvärt fin jävla tjej. Hade jag aldrig haft en tjej här inne eller över huvud taget känslor för någon här inne, då hade jag stoppat den i halsen på dig så du knappt kunde andas. Du skulle ligga på golvet och ropa efter luft." - Philip, 28 år
 
Kan vi bara ägna detta citat ett par minuter. Ingen har nog undgått den incident som skedde i Big Brother natten mellan torsdag och fredag. Detta är ett citat från en av de manliga deltagarna som säger detta likt en komplimang (?) till den kvinnliga deltagaren Caroline, samtidigt som en annan manlig deltagare vid namn John blockerar dörren och hindrar dom båda från att gå där ifrån. 
 
Detta citat kan vara bland det absolut vidrigaste som någonsin nått mina öron. Jag mår illa och känner mig väldigt illa till mods när jag ser detta klipp från denna vidriga händelse. Jag hoppas att dom båda är fyllda av ångest idag och jag fortsätter att tappa hoppet för mänskligheten när jag ser kommentarer från tjejer och killar på sociala medier som anser att detta var ett roligt skämt, att det på något sätt inte alls kändes hotfullt och att Philip absolut borde få komma tillbaka till huset, det var ju trots allt inte han som höll för dörren. Fyfan
 

Att rösta taktiskt

"Jag tror och tycker att det är väldigt viktigt att Feministikst Initiativ tar sig in i riksdagen i detta valet. Det handlar inte om att Feministiskt Initiativ liksom ska styra Sverige och att Sverige till punkt och pricka ska följa deras partiprogram för det är inte så en demokrati funkar. Tvärtom så är dom dom i hela riksdagen som antagligen kommer ha minst att säga till om, MEN, det är viktigt att dom kommer in för att hålla den feministiska debatten levande." - Simon Lussetti
 
PS. Se hela Simons video här
 

Det ena värre än det andra

Dansgolvet på Etage. Tillsammans med mina fantastiska vänner står jag och dansar. Plötsligt känner jag ett par händer smyga sig in intill min midja som håller mig hårt. Jag känner hur någon trycker sig mot mig och försöker dansa med i mina steg. Jag försöker, på ett fint sätt, slingra mig ur personens grepp då jag inte är intresserad men ändå vill fortsätta dansa med mina vänner. Greppet släpper inte och jag känner att jag inte längre kan försöka vara en artig flicka. Jag bestämmer mig för att ta sats ur hans grepp för att rusa ut genom ett dansande Etage. 
 
Dansgolvet på Liljan. Jag är själv, jag har gått dit tillsammans med min pojkvän men för tillfället är jag ensam. Jag är påväg ut från dansgolvet då en kille går förbi mig. Han ler stort, har ögonkontakt med mig och liksom släpar sin arm efter sig. När han går förbi låter han sin hand svepa över mina bröst, fortfarande med blicken i mina ögon, tills jag slår bort hans arm och han vandrar vidare, helt oberörd.
 
Publikhavet framför Hoffmaestro i ett midsommarfirande Leksand. Även denna gång är jag ensam, mina vänner har gått iväg för att besöka toaletten och jag har bestämt mig för att tränga in mig bland lite folk för att dansa. Jag står och hoppar, dansar och sjunger med i låtarna när någon plötsligt attackerar mig bakifrån. En person tar ett så hårt grepp om min midja samtdigt som jag känner hur en hand ivrigt börjar ta på hela min kropp. Jag försöker för kung och fosterland trycka bort hans armar som bestämt håller i mig och samtidigt vandrar över alla kroppsdelar som hinns med. En tid som känns som en evighet för mig, varade säkerligen bara ett par få sekunder. Men jag spjärnar emot allt för länge innan jag tar sats och trycker hans armar bakåt och snabbt springer där ifrån genom ett publikhav som "inte har sett någonting".
 
Jag berättar det här för er just för att jag har tröttnat. Jag har tröttnat på att vara rädd, jag har tröttnat på att känna mig smutsig, jag har tröttnat på att aldrig få dansa ifred på ett dansgolv, jag har tröttnat på att folk tror att jag råkar vara något jävla buffébord där man får ta för sig hur man vill. Så fort jag känner hur den där handen smyger sig in vid min midja så fryser hela min kropp till is. I det tillfället vet jag att jag har en person bakom mig som antagligen både är längre och starkare än mig. Jag vet att jag har en person bakom mig som söker fysisk kontakt med mig samtidigt som jag bara är inställd på att fly. Den kombinationen får det att ila i kroppen på en.
 
För jag ska berätta en sak för er, jag vill spy på alla killar som tror sig vara flörtiga och sexiga på dansgolven när de smyger upp bakom en för att lägga sin hand på ens midja och trycka deras skrev mot ens röv. Jag råkar tycka att det är det osmakligaste sättet att ragga på. Fysisk kontakt ska ske vid samtycke, det spelar ingen roll om det bara är en hand på en midja eller ett fylleligg. Jag förstår inte hur människor ens kan ha ett sådant självförtroende att de på riktigt tror att jag vill att de ska ta på min kropp utan att vi har pratat eller ens bytt en blick. 
 
Det är få gånger man känner sig så jävla liten och rädd som när man har ett par starka mansarmar runt sin midja som man inte vill ha där. Kom ihåg det killar, snälla kom ihåg det.
 

Fittstim

Igår började en serie i tre delar med namnet "Fittstim - Min kamp" på SVT. Kort och gott handlar det om feministen Belinda Olsson som ifrågasätter dagens feminism i Sverige. Hon jämför dagens feminism med den feminism hon själv kämpade för när hon var yngre och resultatet av gårdagens program kan man sammanfatta med ordet spretigt. Jag råkar känna mig så fruktansvärt tankspridd och fundersam när eftertexterna börjar rulla.
 
Den klassiska frågan om "hen" tas upp i programmet och vi får följa med till ett kommunalt hen-dagis i Stockholm samt hem till en mamma som inte berättar vilket kön sitt barn har och ständigt väljer att avstå från ord liknande han och hon. Otroligt intressant, det tycker inte bara jag utan hela världen har engagerat sig i denna fråga. Vissa tycker att Sverige är helt jävla knäppa i huvudet medan vissa tycker att detta är något helt fantastiskt. 
 
Jag personligen har aldrig satt mig in i denna fråga speciellt mycket. Jag använder ordet hen som en förkortning för att säga han/hon när man talar om en person man inte vet könet på. Jag tycker att det svenska språket behöver ett könsneutralt pronomen, inget tvivel på det. Men jag tänker däremot inte ta ställning till om det är bra eller dåligt att låta ungarna gå på ett könsneutralt dagis och inte lägga någon vikt i könet utan istället i personen. Men det är när Belinda frågar denna mamma vilket kön hennes barn har och hon svarar, "vad spelar det för roll?" som jag klyvs mitt itu. Samtidigt som det kryper i mig av nyfikenhet över att få veta könet på denna unge så undrar jag varför det spelar så himla stor roll för oss. Varför är det så jävla viktigt att veta könet på den person man pratar med? Vad kommer förändras om vi får veta?

Det som jag där emot kan ta ställning till och som jag tycker är en helt fantastisk utveckling, är då föräldrar och vuxna i allmänhet låter heteronormen i samhället ta allt mindre plats som något självklart. I programmet får vi se denna mamma läsa en saga för hennes barn där hon byter ut "mamma och pappa" mot "två föräldrar". Är det något jag tycker är riktigt synd i dagens samhälle så är det just denna sinnessjuka heteronorm. Tänk vilket drömsamhälle vi skulle leva i om det kändes lika självklart för alla att man kan vara både homosexuell, heterosexuell eller bisexuell utan att behöva bära på någon sorts ångest eller förvirring. Hela uttrycket "att komma ut" är egentligen bara så himla märkligt. Varför ska man ens behöva "komma ut" om man är homosexuell? Varför måste man till och börja med dela in sig i ett fack? Varför antar vi att alla människor är heterosexuella tills motsatsen bevisas? Jag tror att just dessa ettiketter förvirrar alldeles för många, inklusive mig själv, för hur ska man som 18-åring bestämt veta vilken ettikett man ska ha resten av sitt liv? Jag förstår dom människor som vägrar sätta en ettikett på sig själva, det är egentligen ingenting jag heller föredrar att göra. För vad är egentligen definitionen av en heterosexuell människa? 

Det programmet i alla fall handlar om är hur spretig feminismen är, hur vi alla kämpar för olika saker, på olika sätt, med olika metoder. Frågan är vad som egentligen är rätt, kan man fortfarande kalla sig feminist trots att man är emot allt vad hen innebär och trots att man vill bära bikiniöverdel i badhuset? Är man fortfarande feminist trots att man rakar armhålor och sminkar sig? 
 
Svaret för mig är i alla fall ett självklart ja. Jag förstår att feminismen kan få en slags klang som många gånger låter motbjudande just för att man inte kan stå för allt vad alla andra feminister gör och tycker. Det finns ändå en sorts grundtanke med feminismen som man i detta program påstår har glömts bort lite. Exempelvis löneskillnaderna mellan män och kvinnor som fortfarande idag är för stora. Det gäller alltså att hitta den feminism som man själv kan stå för. Det finns ingen lagbok för vad feminism är och vad man måste stå för för att få kalla sig själv feminist. Grundtanken med feminismen är kort och gott lika rättigheter för både män och kvinnor och det är det som feminismen är för mig. Jag kan inte dela samma åsikter som samtliga feminister just för att vi alla drivs av olika frågor, inte heller kan andra anta innan dom vet, att bara för att jag är feminist så står jag för allt vad håriga armhålor, könsneutrala dagis och att bada toppless i simhallen innebär. För det gör jag inte, inte än i alla fall.
 
Min slutsats blir nog att det var ett otroligt intressant och vettigt program det där Fittstim, men jag tycker ändå att man ska glädjas åt feminismen i alla former.

Behöver inte säga mer

Jag bär på så fruktansvärt mycket ångest. 
 

Ett år

Det finns nog många, inklusive mig själv, som aldrig någonsin hade trott på att jag och Anders skulle bli ett par.
Det finns nog många som har önskat att han och jag inte längre ska vara vi.
Det finns nog många som inte har trott på oss två, som inte har hoppats på oss två.
 
Idag är det exakt ett år sedan vi gick in i en relation tillsammans.
Idag är det exakt ett år sedan jag blev tillsammans med min första kärlek.
Idag är det exakt ett år sedan en människa tog beslutet att bara vara med mig.
 
Det är inte enkelt att vara i en relation tillsammans med en annan människa. Det här året har varit så fruktansvärt lärorikt för mig. Jag har haft en människa i mitt liv som har lärt mig vad en pirrig mage, hjärtklappning och tårade ögon av kärlek är för något. Jag har haft en människa i mitt liv som även har lärt mig vad stormiga bråk, svartsjuka och värkande hjärtan är för något.
 
Anders är en väldigt kärleksfull och känslosam människa. Han är pratglad, ibland rätt blyg, har ett par sjukt pussvänliga läppar, en trygg och mysig famn och så är han grym på att visa hur mycket han tycker om mig. Han är dessutom väldigt dryg när han är sur, han andas högt och röker alldeles för många cigg om dagen. Men bortsett från det så är han för mig, världens finaste människa.
 
Idag firar vi ett år tillsammans och jag har aldrig varit kärare i denna människa än vad jag är idag. ♥

 

Hur känns det att heta Simon?

Tänk dig att du heter Simon. Du heter Simon, är född 1994 och bor tillsammans med dina föräldrar, din lillebror och en hårig hund i ett blåvitt hus i Kvarnsveden i Borlänge. Förra sommaren tog du studenten från Soltorgsgymnasiet och har sedan dess mest suttit i kassan på ICA Maxi. Du har en stor vänskapskrets och hänger mest på hemmafester om helgerna, ibland besöker du även Liljan och Flamingo när andan faller sig på. Du är singel och trivs bra som det.

En lördagnatt i Oktober har du lyckats hamna på en sunkig hemmafest i ett lägenhetshus på Bullermyren. Det är en del folk där och du står i köket med en hel drös andra människor. Du dricker öl, har ljusa jeans och en vit t-shirt på dig. Jag råkar också befinna mig på samma fest, i samma lägenhetshus, i samma kök. Jag är där tillsammans med några vänner och plötsligt kommer feminism på tal i det trånga köket. Grabbarna runt bordet börjar gapa högt om rabiesfeminister och manshat, dom slänger sig med ord om "jävla fittor", håriga ben och kortklippta luggar. På något vis och vänster får du i alla fall reda på att jag är feminist. Du är inte lika gapig som dom andra i köket men du hånler lite, skrattar och håller med grabbarnas tjat. Du frågar mig med ett stort hånlen, "vafan är du feminist för?".

Jag ler lite för mig själv och svarar lugnt; "vad heter du?". "Jag heter Simon", svarar du. "Hur känns det att heta Simon?" frågar jag dig och lägger huvudet lite på sne, fortfarande med ett lätt leende. Du förstår nog inte längre vad jag håller på med men du svarar, "jo, det känns gött som fan". "Fick du bestämma ditt namn själv?" fortsätter jag och du svarar självklart nej medan du skakar på huvudet. 
 
Tänk dig Simon, tänk dig om du och alla Simon i hela världen fick mindre lön än alla andra för samma sorts arbete. Hur skulle det kännas att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig om dom flesta andra ansåg att det var okej att skada dom som heter Simon. Tänk dig att 97% av dom som dessutom gör det slipper fängelsestraff. Tänk dig att dina föräldrar i ditt blåvita hus i Kvarnsveden ständigt varnar dig för att vistas på potentiella brottsplatser istället för att arbeta för att stoppa den skeva synen världen har på alla med namnet Simon, inklusive deras egen son. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig att du har varit på Liljan en fredagkväll, du är kraftigt berusad och är påväg hem. En Patrik, en Olle och en Staffan kommer gåendes längst vägen, tillsammans slår dom dig plötsligt till marken. Dagen efter möter du människor som anklagar dig för att ha varit för berusad istället för att anklaga dom som orsakade dina 6 stygn i bakhuvudet. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig att någon inte skulle vilja ha dig på grund av ditt namn. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig om du trots denna fruktansvärda motgång ändå försökte kämpa för din och alla andra Simons rättigheter. Tänk dig då om du stötte på människor som kallar dig för fula ord, som tror att du hatar alla som inte heter Simon, som hotar att skada dig, när det enda du vill faktiskt bara är att alla ska ha samma rättigheter. Just för att du anser att du inte är olik någon annan och just för att du faktiskt inte har valt ditt eget namn. Hur känns det att heta Simon då?

"Fråga dig själv det här och fundera sedan på varför du inte är feminist" avslutar jag och vänder hastigt på klacken. 

Hur roligt är det egentligen?

Idag lider jag av en sådan fruktansvärd ångest. 
 
Jag har lindat in mina ciderflaskor i strumpor för att päronen inte ska höra klirret i väskan, jag har köpt mitt snus i 17-års ålder utan leg, jag har smitit in på krogen utan att ha åldern inne, jag har ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet för att jag har gjort något jag verkligen inte får, jag har stått med hjärtat i halsgropen när polisen svängt upp invid smugglarens bil och frågat vad vi har för oss och jag har gått på Flamingo på torsdagkvällar med en flaska utblandad sprit i byxorna. 

Idag kan jag istället stå med en klirrande systemetpåse i handen i hallen när jag ska ut, jag får köpa både snus och komma in på krogen lagligt, jag har ingenting att ljuga om för mina föräldrar, smugglarna i Borlänge har åkt fast och Flamingo på vardagskvällarna är inte längre lika roligt. 

Plötsligt vill jag inget hellre än att stå i en mörk trappuppgång på Hagalund och köpa smuggelwiskey av en man i morgonrock. Plötsligt vill jag inget hellre än att gå på sliskiga hemmafester, lifta in till stan med randoms och träffa nya människor.

Idag går man istället på krogen, man planerar sitt spritintag med precision då man måste komma in för vakten men samtidigt vara så pass full att man inte behöver köpa speciellt många drinkar i baren. Man går inte ut på vardagskvällar på grund av mattelektioner dagen efter och man kör inte en tvådagars under helgen just för att man blir så in i helvete bakis. Och det är när jag som 18 år gammal upplever det på det här viset som jag får sådan sinnessjuk ångest. Jag tror på riktigt att mitt liv är över, att jag aldrig mer igen kommer ha roligt. Att jag aldrig igen kommer tycka något är spännande och pirrande kul. Men jag tror att denna ångest och längtan tillbaka till något enbart grundar sig i rädsla.

Jag är nämligen så pinsamt jävla rädd för framtiden. För första gången i mitt liv så vet jag inte vad som kommer hända nästa höst. Jag vet inte vad jag kommer göra med min sommar och jag vet inte vad jag kommer göra, i vilken stad jag kommer bo och med vilka människor jag kommer umgås med. Tidigare har jag upplevt min ovisshet som spännande men just nu ger den mig istället bara ångest. Djup, destruktiv jävla ångest. 
 
Vuxna människor försöker förklara för mig att det är nu som livet börjar, det är nu jag har möjligheten att göra vad jag vill. Men jag är så rädd för att definitionen och upplevelsen av glädje och spänning inte längre kommer vara densamma. För hur kul kan det egentligen vara att vara just vuxen?

"Schysst röv"

Jag är inte speciellt rädd för att bli dömd av pojkar, inte alls lika rädd som jag är för att bli dömd av en annan tjej. Vi flickor har en förmåga att jämföra oss med varandra, vi dömer varandra, drar ner varandra och konstigt nog vill vi vara så jävla mycket bättre än alla andra. Vi frågar oss själva som singlar hur andra, fulare tjejer kan ha pojkvän men inte vi. Vi frågar oss själva varför slampor till tjejer får ligga men inte vi. Vi frågar oss själva hur andra tjejer tänkte när de klädde sig på morgonen och konstaterar att vi själva är bra mycket snyggare. 
 
Jag börjar bara tröttna på hur vi dömer och äcklas av andra tjejer bara för att dom är annorlunda en själv. Vi råkar vara dubbelmoral i levande form. Vi vill gärna ha vänner av det kvinnliga könet, men samtidigt ser vi alla tjejer som våra största fiender. Vi har så fruktansvärt svårt för att glädjas över andras lycka, vi har så fruktansvärt svårt för tjejer som vågar göra det vi själva inte vågar. Samtidigt som vi snackar skit om pojkar och säger att de är svin, så är flickor så jävla mycket värre. Pojkar blir svin i den bemärkelsen att de inte förstår hur vi tänker alla gånger, och det är i dom situationerna vi känner samhörighet med andra tjejer. Men utöver det så är det majoriteten tjejer som sprider rykten, som snackar skit om en, som ger en sneda blickar, som dömer en för hur många man har haft sex med, som dömer en för ens klädstil, som äcklas av ens sexuella läggning, som dömer en efter vilka man umgås med. 
 
Istället för att tycka att någon är konstig bara för att hon kommer i långa, blommiga kjolar, en hatt på sne och ett ansikte fullt av piercingar, varför inte tycka att hon bara är jävligt cool som vågar stå ut.

Istället för att äcklas av en annan tjej pga antalet sexpartners hon har haft och kalla henne fula saker bakom hennes rygg, varför inte bara tycka att hon är jävligt skön som vågar. 

Istället för att sprida rykten om en annan flicka, varför inte bara tänka på hur man själv hade känt om någon gjorde likadant mot en själv.
 
Istället för att äcklas av en annan tjejs sexuella läggning, varför inte bara glädjas över att hon har hittat sig själv och vågar stå för det. 
 
Istället för att vara så jävla elaka och ge varandra bitchblickar, varför inte bara vara så jävla snälla?

Jag menar, hur ska kvinnan lyckas få ta större plats i samhället om inte ens vi flickor kan styrka och stötta varandra? 
 

En känsla som en pojke inte förstår

Att kliva av nattbussen strax innan halv tre på natten i ett mörkt Årby. Med nakna ben, skinnjacka, ett tungt huvud och en fylla som envisas med att sitta i trots ett halvt dussin vattenglas på krogen. Jag är ensam, jag har precis tryckt en kokt korv på pizzerian i stan och vill inget annat än att få tvätta bort mascaran som efter ett par tårar inte är lika fyllig längre. Jag lämnar bussen och hör ett fyllesorl medan jag med snabba steg tar spjärn hemmåt. Jag slänger en blick över axeln och ser att en ung kille iklädd vit, långärmad tröja klivit av på samma busshållsplats. Jag iakttog att han spenderat några timmar på gymmet då tröjan spände över armarna på honom och jag hör tydligt att han liksom jag, går med snabba steg. Faktiskt rätt läskigt snabba. För plötsligt är det jag som går med skräckfylld blick och  funderar över hur högt jag ska skrika om han strax skulle springa ikapp mig och slänga ner mig i något buskage för att utnyttja en kvinnas svaga position. Jag funderar på om någon skulle rädda mig, om någon skulle springa ut och hjälpa mig. Jag ökar takten, går så snabbt jag kan samtidigt som jag tycks höra att även han ökar takten bakom mig. 
 
Troligtvis var denna unga man precis som jag, sugen på att komma hem till sin säng och sova. Troligtvis hade han, precis som jag, spenderat de senaste timmarna på krogen och kanske tryckt en kebabtallrik på stan innan bussen gick. Troligtvis var han en vänlig man som aldrig skulle göra en oskyldig flicka illa. 
 
Ni ska veta en sak, jag är rätt van vid att promenera hem från både stan och nattbussen mitt i mörka natten, men man vänjer sig aldrig. Varenda gång går man på helspänn, med de snabbaste stegen man kan och med ett par öron som snappar upp varenda litet väsen. Jag har vänner som vägrar åka buss/gå hem ensamma på natten. En kort promenad på 3 minuter från bussen är som en jävla skräckresa när man har ett fyllo bakom sig och vet att det är släckt i alla hus. För hur det än är så vet jag att jag är toltalt maktlös om något skulle hända och jag har ett par föräldrar som gång på gång sagt åt mig att inte gå hem ensam på nätterna.
 
Det jag försöker komma fram till är i alla fall att, jag tycker det är så vidrigt att jag och mina vänner ska tycka att det är otäckt att vara ensamma ute på natten. Jag tycker det är så vidrigt att våra föräldrar ens ska behöva uppmana oss att alltid ha sällskap när vi är ute på nätterna. Det äcklar mig att vi ens vet om känslan att vilja ringa en vän eller partner när vi ska gå hemmåt om nätterna ut i fall att något skulle hända. Jag tycker det är så vidrigt att jag ska behöva känna att, så fort jag är ensam på en mörk väg med en annan man, så är han en potentiell våldtäcksman. 
 
Jag tror aldrig att den sortens samhälle kommer uppstå, men jag önskar så innerligt att våra föräldrar istället för att hjärntvätta deras döttrar om att aldrig gå ensamma på nätterna, kunde lära deras söner att aldrig aldrig aldrig någonsin utnyttja en kvinnas, eller mans, situation. 
 
Att tillägga, då det kan finnas någon vidrig mansgris som läser, jag tror inte att alla män är potentiella våldtäcksmän, jag tror och hoppas att det bara finns en väldigt liten del människor som har samvete att göra något liknande mot en annan människa. Det jag beskriver är istället en rädsla, en rädsla som väcker skrämmande känslor & tankar, en rädsla för något jag egentligen inte borde behöva vara rädd för.
 

...

Det finns så mycket jag vill lära världen.
Så mycket jag vill att världen ska lära mig. 
 
Äldre inlägg