Ett klokt citat

"Varför kan man inte bara få vara och se vad som händer? Skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt?"
 

Ett år senare

För ganska exakt ett år sedan stod jag med ett par vänner i Liljeqvistaparken i stan. Det var i ögonvrån jag såg en mycket ledsen student sittandes på en bänk med sin flickvän bredvid. Jag trodde nästan jag såg i syne då jag trodde att denne student skulle vara gladast och fullast på planeten vid detta ögonblick. Jag gick efter ett tag fram, satte mig på huk framför honom och frågade vad som hänt. Ganska klyschigt sa jag åt honom att ingen människa på jorden var värd dessa tårar på hans egen studentdag
 
Jag vet inte riktigt om han tog åt sig av mina ord för dom där tårarna slutade aldrig rinna hur peppande och stöttande jag än var. Men vad jag där och då inte visste var att, det var inte sista gången jag torkade hans tårar. För ett år senare kommer vi hand i hand gå på studentfest tillsammans för att tidigt åka hem tillsammans och dagen efter åka på kryssning med min familj. Ett år senare kommer vi ha varit ett par i nästan sex månader och vi kommer både ha skrattat och gråtit tillsammans.

Världens bästa pojke. ♥
 

spruckna bubblor, lyckokänslor och ångestvågor

Det är när man lämnar in sin sista skoluppgift för årskurs två som någon plötsligt spricker hål på den "skolångest-fokus-på-bra-betyg-bubbla" man levt i i dryga 10 månader och man står plötsligt förvirrad kvar. Plötsligt känns det som man har all tid i världen, plötsligt sköljer saknade lyckokänslor över en och plötsligt skiner solen och termometern visar 20-gradiga temperaturer. Plötsligt kan man shoppa klänningar och ballerinaskor, käka vattenmelon till frukost och sitta ute på altanen och spela spel fram till sena natten. Plötsligt känner man sig nykär gånger tusen, man frossar i glass och bär runt på den där alldeles för varma skinnjackan på dagarna. Men samtidigt som allt det här fina, roliga, lyckliga och spännande kommer som ett paket på posten, har jag plötsligt plats med andra känslor och tankar än pluggångest och stress i min lilla bubbla. För plötsligt sköljer en ångestvåg över mig med både det ena och det andra som jag missat under årets gång och det är knappt så jag kan stå rakryggad kvar utan att sköljas med. Jag fäller en tår av djup saknad, en tår av lycka, en av kärlek till min pojkvän, min familj och mina vänner, en tår av oro och så kanske den finaste av dom alla, en tår av stolthet

Ta hand om er och fyll era bubblor med lyckokänslor. ♥
 

33 anledningar till att feminism behövs

http://trettiotreanledningar.com/
http://trettiotreanledningar.com/
http://trettiotreanledningar.com/
http://trettiotreanledningar.com/ 


Tack Putte för tipset!
 
 

Feminist? Javisst!



Bland det klokaste jag sett på video. Titta och lär min vänner, titta och lär. 

De som inte är feminister är idioter. Tack för mig. 
 

En så himla fin tanke

"Vi bör känna så pass starkt systerskap att vi inte gör så mot varandra. Vi bör hålla varandra om ryggen och inte vara en del av skadan." - Michaela Forni
 

I don't like people

"Människor är idioter."
"Är du en idiot?"
"Ja, jag är ju människa."


Jag kanske borde, men jag är faktiskt inte det

I vintras kände jag mig stark. Jag kände mig lycklig och stark. Säker på min sak, säker på att planeten är en fin plats att vistas på, bara man tror på det. Så pass fin att tidiga vintermorgnar med tjugo minus är något vackert.

Mycket har förändrats sen dess. Idag vet jag faktiskt inte vad som gör mig lycklig egentligen. Jag vet inte vad jag mår bra av. Kanske just för att det kvittar vad jag gör, det slutar alltid med huvudvärk, tårar, trötta ögonlock eller irritation. 

Jag vill nog bara inte ha några krav på mig, varken från mig själv eller från andra.
Jag vill bara vara jag, och göra det jag blir lycklig av. 
Och det är uppenbarligen inte det jag gör nu,
för inte fan känner jag mig lycklig.
 

Min fina, kloka far ♥

Jag satt mig, faktiskt rätt ledsen, vid matbordet för en finmiddag tillsammans med pappa som han lagt ner mycket tid på och dessutom lyckats väldigt bra med. Jag mår lite smått illa och är egentligen inte ens sugen på mat trots att jag inte ätit riktig mat på över 6 timmar. Men det är när vi börjar diskutera filosofiska frågor över matbordet som illamåendekänslan försvinner och ögonlocken känns lite lättare att bära upp. För det är när jag frågar honom något och han svarar med att, "det är så mycket enklare att inte fundera" samtidigt som han kommer med ett klokt svar på en fråga han tidigare inte ens funderat på, som jag blir varm inombords och ännu en gång förstår att vi är så himla lika han och jag, men samtidigt så fruktansvärt olika. För en sak ska ni veta, om ni råkar tycka att jag är rätt intensiv och stark & öppen med mina åsikter, så är min far ungefär femton gånger värre. 

Jag lämnade matbordet med ett leende på läpparna och en lättare sten på bröstet ikväll. 
Min fina pappa, ja han kan nog vara den klokaste människan jag vet. Förutom mig själv. *ler*
 

Något att sträva efter

För att kunna hantera den här världen på bästa sätt, ska man bara lita på sig själv, vara känslokall, ensam och självständig. 

Tell me someone

Det som tär en i bitar är inte tårarna, huvudvärken eller den orkeslösa kroppen, utan att man inte vet varför. 

Det är svårt att veta när man ska chansa och när man ska vara klok

Plötsligt minns jag varför jag tvekade från första början. 
Ensam är stark, kom ihåg det. 
 

Remember

 "After everything, I still believe this world is a beautiful place."
 

Jag kan inte laga en trasig själ

"Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan."
 

I wish that, alla förstod innebörden av respekt

"We accept the love we think we deserve."
 
Det kan många gånger vara svårt att förstå vad respekt och kärlek innebär innan man verkligen har fått uppleva det. Jag har aldrig varit blind dom gånger någon gjort mig illa eller då någon behandlat mig respektlöst. Men jag har accepterat. Jag har accepterat att människor behandlat mig illa just för att jag har tyckt om personen i fråga. Jag har försökt klara mig själv och varit stark och gjort mitt bästa för att gå ur det hela med rak rygg - något jag allt för ofta tyvärr har misslyckats med. För idag kan jag inte säga annat än att det gör ont i mig när jag tänker tillbaka. Jag har en människa i mitt liv idag som respkterar mina tårar, mina ord, mina brister och känslor. Jag har hittat en människa som ser mig, som lyssnar och tröstar. Som har respekten nog att kunna be om ursäkt när han har gjort fel. En människa som istället för att klanka ner, får mig att känna mig värdefull.

Så ja, det gör lite ont i mig att jag tidigare accepterat när någon skrattat åt mina tårar och känslor. Att jag accepterat hur någon behandlat mig som ett andrahandsval, kört med mig som om jag vore deras leksak. Det gör ont i mig att jag har accepterat hur människor jag tyckt om, slängt skit på mig och fått mig att känna mig liten som människa.

Jag vet dock inte vad som är värst, att jag accepterade, eller att jag visste men ingenting gjorde. 
 
 

...

"You're not afraid to love, you're just afraid of not being loved."
 

Fäller ett par tårar och låter huvudvärken explodera

Jag har stått och balanserat på bristningsgränsen ett tag nu. Det är dagar som dessa som jag är så fruktansvärt tacksam för både min mammas och pojkväns axel jag tillåts gråta mot. Det känns tungt nu och det gör lite ont i mig att jag hamnat på samma plats jag befann mig på förra året. Den här gången är jag dock bra mycket klokare. Jag försöker vara stark. 
 
 

Jag är ju värd det här

Det som gör ondast är att den här känslan grundar sig i min ovana vid tanken på att någon vill vara med mig, bara mig. 
 

Att känna sig otillräcklig

Jag vet inte om jag någonsin tidigare känt mig så otillräcklig. Jag ska prestera i skolan, skriva uppsatser på A-nivå, tävla om att få tala på muntliga seminurium, lära sig 75 spanska glosor och hinna med att räkna alla mattetal som skall räknas varje vecka. Jag ska hinna med att vara en bra och rolig flickvän, en god vän samt en positiv och glad klasskamrat. Jag ska plötsligt lära mig köra bil, både i praktiken samt i teorin. Att kunna ta in kritiken man får vid varje lektion, göra läxor man får, träna körning hemma samt plugga teori parallellt med detta. Jag ska dessutom orka ta tag i träningen som jag lagt på is i ett halvår nu och känna dåligt samvete för att jag inte brukat mitt träningskort. Jag ska även gärna hinna med att fika hos mormor, hälsa på i min mosters nya lägenhet, vara pratglad och trevlig hemma vid matbordet samt någonstans mellan allting, ta hand om mig själv. Att få mina åtta-nio timmars sömn varje natt, äta tillräckligt samt få vara ensam och göra ingenting ibland. 
 
Idag blev det för mycket och jag undrar hur jag ska orka med.

Att behöva varandra

Jag tror att det är motgångar som ger den största chansen att tillsammans bli starkare. 
 
Nyare inlägg Äldre inlägg