Hur är livet i korridor?

Att ha lagt sig för kvällen för att sova och korregrannen frågar om man vill komma över och hänga. Jag kilar över och vi sörplar whiskey och lyssnar på disneymusik. ♥
 
När två korregrannar knackar på dörren en tisdagskväll och frågar om man vill dricka vin och äta chips. ♥
 
 
När jag började söka bostäder i Linköping så var jag fast besluten om att jag aldrig skulle bo i korridor. Jag ville ha något eget. Med tiden så förstod jag att mina köpoäng inte räckte till och jag fick därför prioritera om. Jag bestämde mig för att prioritera ett bra område framför en egen lägenhet. 
 
Det finns många fördelar med korridor. Dels rent ekonomiskt, studentkorridor hos Studentbostäder är det billigaste alternativet även fast hyran är hög jämfört med lägenheter i andra städer eller hos andra hyresvärdar. Jag betalar strax över 3 000kr för mitt rum. 
 
Korridor är även ett bra första steg när man flyttar hemifrån. Det är tufft att flytta helt själv till en ny stad där man inte känner någon och dessutom bo helt själv när man är van vid att alltid ha någon i närheten. Jag är så himla tacksam för att jag har människor att prata med varje dag, människor som frågar mig hur min dag har varit och hur jag mår. Det betyder mycket mer än jag hade väntat mig.
 
Att bo i korridor ger en dessutom chansen att hitta vänner utanför sin klass. Jag känner mig inte helt hemma i min klass än men känner att jag har kommit mycket längre i min korridor med vänskap och trivsel. Det är skönt att åtminstone ha en plats som känns trygg och som man faktiskt längtar hem till.
 
Korridorslivet innebär dessutom mindre städning i och med att man är 7-8 personer som delar på ansvaret. Vi är 7 personer i vår korridor och har ett huvudansvar var 7:e vecka. Detta innebär att man håller lite extra koll på sopor och bänkytor samt att man städar (dammsuger, torkar golv, bänkytor etc) i slutet på veckan samt fixar söndagsfika. Jag menar, var 7:e vecka, det är rätt överkomligt. 
 
Sen vet jag mycket väl att korridorslivet är en chansning. Det är sådana skillnader mellan korridor och korridor och jag vet att jag lyckades hamna i en bra en. Detta beror helt på vilka människor man hamnar med samt hur skicket på korridoren och köket är. Tipset från mig är att kolla upp området innan man tar ett korridorsrum. Vissa korridorer har exempelvis mycket utbytesstudenter och inget illa menat mot dom, men vad jag har hört så kan det bli en del strul i och med kulturkrockar och det faktum att utbytesstudenter bara bor där tillfälligt en termin och därför inte är lika mån om att vårda korridoren och vänskapsrelationerna. Funderar man på korridorslivet så tycker jag absolut att det är värt en chansning, det är en erfarenhet, förhoppnigsvis en fin sådan. 
 

Receptpärm

 
För några år sedan började jag renskriva recept på datorn från mammas receptböcker. Detta i syfte att skriva ut och sätta in i en egen pärm att ta med mig när jag senare flyttar hemifrån. Under hösten har jag fortsatt detta arbete och har nu samlat ihop över 100 recept, hälften bakrecept, hälften matrecept. Mitt nästa mission är att försöka samla ihop så mycket bilder som möjligt och infoga i dokumenten. Allt ser mycket roligare ut med bilder, speciellt egentagna från vår vardag, och ibland behöver man friska upp minnet när man glömt bort vissa recept. 
 
Jag har börjat skriva ut de recept som är helt klara med text och bild. I höstas köpte jag en receptpärm från Lagerhaus och igår ett register i färgat hårdpapp. Så nu har jag börjat sortera in de olika recepten bakom flikarna. Det känns roligt när man börjar få fram ett resultat av allt jäkla skrivande. Jag börjar bli nöjd och ser fram emot det färdiga resultatet! 
 

Hur mycket är det värt att offra?

Nä ni, alla girlz där ute, det är dags att diskutera p-piller. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle låta er läsa detta men jag hade gärna läst det hos någon annan blogg och när jag känner så, ja då delar jag med mig.
 
Sedan två år tillbaka har jag knaprat Cerazette som är ett minipiller utan östrogen. Cerazett skrivs ut till tjejer som har blodpropp i släkten och huvudsyftet med pillret är, som vi alla vet, att förhindra graviditet. Men dessa små piller är så mycket mer än så. P-piller öker riskerna för kvinnor att få bröstcancer. Bröstcancer upptäcks oftare hos kvinnor som knaprar p-piller än hos de kvinnor i samma ålder som inte gör det. P-piller ökar dessutom riskerna att få blodpropp. Förutom detta finns flertalet andra biverkningar, nestämdhet, viktökning, minskad sexlust, akne, illamående och bröstspänningar är exempel på biverkningar som kommer att påverka 1 av 10 kvinnor som äter Cerazette. 
 
Den senaste tiden har jag funderat otroligt mycket på dessa små piller. Hur mycket är det egentligen värt att offra för att kunna ha sex utan kondom? 
 
Det tog nästan ett år för min kropp att vänja sig med Cerazette. Humörsvängningar och oregelbundna blödningar var ledorden under mitt första år. Idag har jag så gott som ingen mens alls vilket jag alltid har tyckt varit en nackdel då mens för mig är ett tecken på att kroppen mår bra och fungerar som den ska. Men jag vet att många tycker att det är en stor fördel att slippa. Vad gäller de andra biverkningarna jag räknade upp så har jag nog lyckats pricka in samtliga förutom illamående. Under en period fick jag sådana bröstspänningar att jag knappt stod ut. Så fort bhn åkte av så värkte brösten helt sanslöst bara genom påverkan av sin egen tyngd. Det höll i sig en vecka ungefär och långt där efter var dom fortfarande otroligt känsliga för all sorts beröring.  
 
När jag var yngre, alltså innan jag började knapra p-piller, så kände jag känslor otroligt starkt. Jag kände lyckliga känslor och olyckliga känslor. Jag kunde känna lyckorus en vardagmorgon och jag kunde känna mig djupt ledsen över ett bråk med Anders. Idag känner jag ingenting. Visst, jag kan vara glad och skratta, jag kan vara ledsen och gråta men känslorna jag känner idag är inte djupa, de är inte ihållande och de rör mig inte speciellt mycket i ryggen. Mitt välmående ligger på samma våglängd hela tiden och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag vill känna igen. Jag vill känna, "fyfan vad fantastiskt livet är" även fast jag har dåliga dagar. 
 
Jag kanske inte har möjligheten att känna lika mycket idag som jag kunde för 2-3 år sedan just för att jag har vuxit upp och blivit äldre. Det är skillnad på att vara 17 år jämfört med att vara 20. Men vet ni vad? Jag kommer aldrig få veta det förrän jag slutar proppa i mig piller vars biverkningar är personlighetsförändrande. Jag blir så ledsen av tanken på att jag, med handen på hjärtat, inte vet vem jag är idag utan dessa små piller. Jag vet vem jag var innan jag började äta p-piller men jag vet inte hur jag har utvecklats under åren. Jag vet inte vem jag är på riktigt förrän jag slutar förstöra min kropp med hormonpreparat. 
 
Jag blir så fruktansvärt frustrerad på att vi inte har kommit längre inom detta område idag, 2015. När unga tjejer börjar bli sexuellt aktiva eller skaffar sin första partner så är det en självklarhet att skaffa p-piller, ingen part ser någon annan lösning. Killarna säger, "det är som att äta godis med papper på" och utan att blinka går tjejerna till ungdomsmottagningen, slänger upp benen i en gynekologstol, svara på ett par frågor för att sedan betala ett par hundralappar i kassan på Apoteket. Där efter väntar en resa som ingen vet hur den kommer gå. För när jag, 10 år senare får antingen bröstcancer eller propp på grund av mitt preventivmedel, hur värt var det egentligen att låta honom få käka sitt jäkla godis utan papper? En kondom är ingenting i jämförelse med det flertalet kvinnor får lov att utstå på grund av sina preventivmedel.
 
Jag känner mig så himla trött på att experimentera med min kropp. Jag finner inte någon anledning till att svälja detta lilla piller varje morgon om det ändå inte får mig att må bra. Och med handen på hjärtat, inget sex i världen är mer värt än att få må bra i sig själv. Imorse lät jag min karta Cerazette ligga orörd i badrumsskåpet och det är med spänning jag väntar på att få se vad som kommer ske. 
 
Kom ihåg tjejer, ni har alltid rätten att bestämma över er egen kropp. Den dag ni träffar en kille i ert liv som inte ger er den rätten, be honom dra åt helvetet och hälsa från mig.
 
Tack.
 
 

Det kan bli roligt

Jag har tagit det här året ledigt från skolan för att på något sätt lyckas finna inspiration och motivation till att fortsätta utbilda mig. Min motivation har legat på botten och skramlat under en himla lång tid nu men jag antar att det är okej efter att ha lagt ner så mycket av mig själv i skolan under 12 års tid.
 
Under hösten har ångest varit ledordet. Jag vill inte ens prata om utbildningar, skolor och framtida flytt. När någon släkting nyfiket har frågat mig vad jag ska göra till hösten har jag bara sagt att, "jag vill inte prata om det". Det ligger så fruktansvärt mycket ångest i detta att jag inte riktigt vet vart jag ska göra av mig själv. Vad ångesten grundar sig i från början kan jag tyvärr inte svara på. Men jag antar att det handlar om att vidare studier i en annan stad är något främmande och svårt. Jag vet att jag kommer behöva kliva ur min comfort zone rejält när jag börjar universitetet och bara det i sig är fruktansvärt ångestladdat för mig. 
 
Under höstens gång har många tankar hunnit passera och jag har nått ett nytt stadie. Tanken "det kan bli roligt" har börjat etsa sig fast på näthinnan. Jag är ännu inte framme vid tanken "det kommer bli roligt" vilket antagligen kommer ta väldigt lång tid, men jag känner mig tillfreds med tanken på att det faktiskt kan bli roligt, kanske.
 
Det var här om dagen när jag skulle hjälpa Anders plugga inför ett prov han behövde göra på jobbet gällande hygien som jag bara, utan problem, ryckte åt mig pärmen med information, började skapa en förståelse för textens innehåll och började formulera och skriva ner instuderingsfrågor åt honom. Jag vet så väl att jag ta mig fan är född för att plugga halva mitt liv, det är liksom det jag är bra på. Även fast jag vet att universitetsstudier är mycket svårare än de på gymnasienivå så förstår jag inte varför jag tvivlar på mig själv. Jag har hittills i mitt liv klarat av skolan utan problem (nå ja, matte, engelska och idrott var i princip bara problematiskt) och alltid haft höga betyg. Det finns liksom ingenting som talar för att jag inte skulle klara av en examen på universitet, förutom mina egna hjärnspöken. 
 
Det som driver mig för tillfället är tanken på en egen lägenhet. Tanken på att få inreda och skapa ett eget hem som bara är mitt. Ett hem där jag själv får bestämma vilken mat som ska lagas, vilket porslin maten ska serveras på och vilken tapet väggarna ska prydas med. Den tanken är så himla fantastisk och jag längtar mer och mer för var dag som går. Jag vill inte läsa programbeskrivningar på olika universitets hemsidor eller läsa de broschyrer som har legat orörda på mitt skrivbord sedan SACO-mässan i trean. Jag vill bara leta inredningsprylar på nätet och titta på porslin i butiker, för det är det enda som kan få mig att känna, "det kan bli roligt"
 

Q&A a day

Jag tror att ni alla vet att jag har skrivit 5-års dagbok dom senaste åren. Den första januari 2015 har fem år passerat sedan jag skrev mina första rader i den. Fem år är en väldigt lång tid och det känns, i efterhand, väldigt roligt att jag har lyckats skriva något (nästan) varje dag i fem år. Jag har skrivit denna dagbok under de mest utvecklande åren i mitt liv där jag började skriva under högstadiet, fortsatte under hela gymnasiet och jag avslutar skrivandet i "arbetslöshet" och framtidsångest.
 
Nu när året börjar lida mot sitt slut och dagboken är utskriven så ville jag inte ge upp detta helt men ändå byta format då jag har tröttnat lite på dagboksskrivandet. Jag hittade då på denna fantastiska bok på Adlibris som jag skrev upp på min önskelista till jul. "Q&A a day" heter den. Boken har 365 frågor, en fråga för varje dag under ett år. På varje blad, under varje fråga, finns fem kolumner att skriva svaret på frågan i, en kolumn för varje år. Alltså är även detta en typ av 5-års dagbok. Variationen på frågorna är stor då den berör allt mellan mat, drömmar, mående och klädesplagg man burit för dagen. Frågorna är på engelska och vi första anblick förstår jag inte riktigt alla av dom men med hjälp av Google Translate borde jag även kunna lösa det. Jag ser verkligen fram emot att få börja skriva i denna och se hur svaren förändras över tid. 
 
Ett plus i kanten är att boken är så himla, himla fin att titta på!
 
 

Julklappstips

Tänkte tipsa er om en julklapp att ge mor- och farföräldrar. Min käre mormor är en upptagen dam som använder sin almanacka flitigt. Hon skriver upp minsta lilla sak i sin almanacka, samtidigt är hon den mest kärleksfulla människa jag känner, hon värdesätter sin familj högst av allt. Att då kombinera en almanacka med fina bilder på familjen kan ju inte bli annat än bra. Jag knåpade ihop en egen almanacka på PhotoBox som blev jättefin. Man kan ändra alla bakgrunder och typsnitt, man kan lägga in egna högtider och födelsedagar på olika datum, lägga in flera bilder per månad osv. Jätteenkelt och smidigt. Jag valde en i A3 format så den är rätt stor med mycket plats att skriva. Dessutom var det inte speciellt dyrt tyckte jag, tyvärr var det frakten som var rätt saftig men såhär i juletider går det nog att få tag på en rabattkod, det lyckades i alla fall jag med! 
 
Känner jag min mormor rätt så vet jag att hon kommer uppskatta den här julklappen riktigt mycket. 
 
Frakten gick rätt snabbt dessutom, jag la min beställning den 26 november och hämtade ut paketet den 2 december. 
 
 

Tennarmband

 
Min käre mor har börjat med ännu ett nytt projekt här hemma. Hon har börjat göra tennarmband efter att jag sa på Solvarbo marknad att jag ville ha ett men att dom alltid är så himla dyra. Mamma gick hem och googlade, beställde hem material och här sitter jag med ett nytt armband. Detta är inte ett klassiskt tennarmband men jag gillar enklare, elegantare armband så detta är vad mor min knåpade ihop till mig. Det är jättefint och jag är riktigt nöjd. Hon kan ta mig fan allt den där kvinnan. 
 

10 saker ni kanske inte visste om mig

- Jag skulle aldrig bära ett par UGGs eller djurmönstrade plagg.
 
- Jag röstade blankt i kommun- och landstingsvalet i höst.
 
- Jag blir otroligt stressad av ett stökigt kök. Jag skulle aldrig börja laga mat eller baka utan att diskmaskinen är urplockad, gammal disk diskad och bänken avtorkad.
 
- Jag skulle hellre ha en tulpan som bakgrundsbild på mobilen än en stereotypisk "snygg" man med skäggstubb, ruffsigt hår och magrutor.
 
- Jag avskyr att vara lortig om händerna. Förutom allt som är kladdigt så är nog sand (!) och chipssmulor det vidigaste jag vet att ha på händerna.
 
- I och med det så älskar jag att tvätta händerna. Jag finner det otroligt tillfredsställande att tvätta händerna efter en hel dag på offentliga platser och se hur vattnet färgas brunt när man tvättar dom.
 
- Jag totalälskar mitt eget rum, det finns ingen plats jag trivs så bra på.
 
- Jag är pryd.
 
- Jag följer 90 kanaler på YouTube. Majoriteten är skönhetskanaler. Jag har bytt ut mitt bloggläsande mot youtubetittande.
 
-  Jag avskyr sandstränder. Sand är som snö för mig, det är fint att titta på så länge man inte är i det. 
 

Fars dag

 
Idag hoppas jag att ni alla visar er far lite extra mycket uppskattning. ♥
 

Att ha akne & ett totalt ointresse för smink

 
Ovanstående bilder är tagna under vintern 2010-2011 då min akne var som värst. När jag hittade på dessa bilder så blev jag själv chokad då jag inte har något minne av att det var så pass illa. Man lyckas uppenbarligen förtränga och försköna med tiden. 
 
Jag började sminka mig hösten 2011, det år jag började gymnasiet, vilket innebar att ge fransar och bryn lite färg, inte mer än så. Tjejer i min närhet började köpa Snobben-smink från H&M i mellanstadiet och de kladdade med mascaror och skrikrosa ögonskuggor. Under högstadiet var det vita läppar och foundationränder som gällde. Snebena var ett faktum och tuppering ett måste. Jag nappade inte på mer än att ändra min mittbena till snebena. Istället tyckte jag att det där med smink verkade jobbigt och svårt. Ingen i min ålder lyckades med sitt smink och jag ville inte vara en av dom, därför var det vettigast att låta bli. 
 
Mitt totala ointresse för smink medförde en himla massa bra saker. Varenda människa jag mötte var fullt medveten om hur jag såg ut. Trots att jag vägrade täcka och dölja så fanns det, och finns fortfarande, inte en enda människa i min omgivning som någonsin kommenterat min hy. Förutom de tre tjejerna i klassen över mig som skrev anonyma kommentarer på Bilddagboken, dock sa det mer om dom själva än om mig. Jag vet inte om jag bara har haft tur med tanke på hur dagens grundskoleelever hänger ut varandra på sociala medier hej vilt. Jag tolkade i alla fall andra människors ointresse för mina röda prickar i ansiktet som att det verkligen var något oviktigt. Om ingen annan brydde sig, då kände inte jag heller att jag behövde bry mig.
 
Jag kan inte sitta här och skriva att jag har trivts i min akne och att den aldrig har rört mig i ryggen. Jag har självklart varit arg, besviken och tålamodet har satts på prov. Läkare pratade om år medan jag pratade om veckor. Det finns inget mer frustrerande än att se något i spegeln som man inte vill se och samtidigt inte kunna göra något åt det. Jag besökte hudläkare och testade alla sorters metoder för att bli av med skiten men det enda som hände var att min hy blev torr och huvudkudden i sängen blektes av alla starka krämer. Det enda som fungerade var tid och acceptans. Jag fick lov att acceptera hur jag såg ut, acceptera situationen och helt enkelt vänta. 
 
Jag ger det fortfarande tid. Såhär 4 år efter att dessa bilder är tagna så väntar jag fortfarande. Jag har fortfarande kvar röda ärr på kinderna och hyn är gropig. Mina ärr kommer aldrig att försvinna, dom kommer att blekna men dom kommer alltid att finnas där. Där emot vet jag att dessa år bidrog så oftantligt mycket till min egen självkänsla och jag imponeras av mig själv som stod ut och accepterade mig själv för den jag var.
 
Idag, 2014, har jag funnit ett väldigt stort intresse för smink. Jag har lyckats samla på mig en del kunskap och jag har testat mig fram. Idag sminkar jag mig för att jag tycker att själva sminkandet är roligt och jag får utlopp för min kreativitet. Jag sminkar mig inte för att jag känner att jag behöver det. Jag har aldrig någonsin stått framför spegeln och tänkt för mig själv att, "usch, såhär kan jag inte gå ut" för att sedan kleta in ansiktet i diverse sminkprodukter. Jag sminkar mig aldrig för en hel dag hemma, för ett besök på ICA eller för att träffa min pojkvän. För mig känns det viktigt att ha en sund relation till smink och jag vill aldrig känna att jag behöver sminka mig för att något i mitt ansikte inte ser bra ut. Istället upplever jag själva sminkandet som den bästa stunden på hela morgonen just för att det ger mig chansen att slappna av och vara kreativ med något jag tycker är roligt. 
 
Jag önskar så djupt att smink inte användes av tjejer i så låg ålder som det görs idag. Jag önskar att smink slutade användas som ett sätt att lura sig själv och andra. Att smink slutade vara ett destruktivt beteende för så många människor. Jag önskar att människor istället accepterade och respekterade sig själva för vad de är och förstår att det är såhär vi ser ut. 
 

Att stämpla

 
Jag har aldrig skrivit om detta i bloggen men jag tänkte ändra på det idag. Det är nämligen så att jag alltid har varit otroligt pysslig och pillig av mig. Jag råkar ha en relativt stor kreativ sida, dock är jag rätt värdelös på allt vad att rita, måla, sjunga, spela instrument etc innebär. Av den anledningen började jag stämpla och göra födelsedagskort, julkort och liknande för en herrans massa år sedan. Man får alltså, med hjälp av lite fantasi, kreativitet och tålamod, skapa något roligt som inte kräver någon särskild talang. 
 
I Stockholm köpte jag lite nya stämplar och lite material till något kallat embossing. Igår satt jag hela eftermiddagen och pillade med mina nya grejer. Jag lyckades få fram ett födelsedagskort och ett julkort som jag blev relativt nöjd med. Det finns så otroligt många tekniker och olika sätt att göra kort på, det gäller bara att testa sig fram. 

 

Vad vill ni läsa?

Jag håller på att dela in alla mina skrivna inlägg från start i olika kategorier. Jag själv kan störa mig på när andra bloggar inte har sina inlägg indelade så därför tog jag tag i detta otroligt tråkiga arbete och ordnade upp allting. Jag kan bara konstatera att kategorierna "vardag" samt "tankar, åsikter, känslor" är dom allra största. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är just det som denna blogg alltid har handlat om. När jag läser igenom alla inlägg så imponeras jag mellan åt av mig själv. Många gånger har jag lyckats formulera mig på ett sätt som känns totalt omöjligt för mig idag. Ibland hugger det till i hjärtat på mig när jag läser om sorgsna händelser som jag kan känna lika starkt än idag. Denna blogg har förändrats en hel del över tid, just för att människan bakom även förändrats.
 
Jag kan inte ge er smärtsamma texter med mycket känslor och funderingar längre. Främst för att jag inte längre har det känsloregistret eller dom tankarna i min kropp idag. Jag har lämnat den hormonstinna tiden då huvudet var fyllt av tankar och funderingar över livet. Jag må fortfarande ha väldigt nära till allt vad känslor innebär, just för att det är sådan jag är född till att vara. Dock har jag inte längre behovet av att uttrycka allting i text som jag har haft tidigare. 
 
Men i och med att jag har lämnat den tiden så försöker jag istället skapa en blogg som är mer som den person jag är idag. Dock är det ganska svårt då jag inte tycker om när det blir för opersonligt och materiellt. Jag försöker blanda inläggen så gott jag kan, men jag tänkte höra med er, med en stor risk för att jag inte kommer få ett enda svar, vad tycker ni egentligen om att läsa? 
 
Vardagsinlägg, sminkningar, tankar & åsikter, musik, recensioner, tips, inredning, mat & bakning, shopping etc. 
Tell me!

Vårt finaste kändispar

 
Alla mina hårstrån stod upp från början till slut och rysningar for genom kroppen innan ett brett leende fick avsluta denna känslostorm. Jösses, mäktigt var ordet. 
 

BigBrother visar verkligheten

"Du är en fruktansvärt fin jävla tjej, fruktansvärt fin jävla tjej. Hade jag aldrig haft en tjej här inne eller över huvud taget känslor för någon här inne, då hade jag stoppat den i halsen på dig så du knappt kunde andas. Du skulle ligga på golvet och ropa efter luft." - Philip, 28 år
 
Kan vi bara ägna detta citat ett par minuter. Ingen har nog undgått den incident som skedde i Big Brother natten mellan torsdag och fredag. Detta är ett citat från en av de manliga deltagarna som säger detta likt en komplimang (?) till den kvinnliga deltagaren Caroline, samtidigt som en annan manlig deltagare vid namn John blockerar dörren och hindrar dom båda från att gå där ifrån. 
 
Detta citat kan vara bland det absolut vidrigaste som någonsin nått mina öron. Jag mår illa och känner mig väldigt illa till mods när jag ser detta klipp från denna vidriga händelse. Jag hoppas att dom båda är fyllda av ångest idag och jag fortsätter att tappa hoppet för mänskligheten när jag ser kommentarer från tjejer och killar på sociala medier som anser att detta var ett roligt skämt, att det på något sätt inte alls kändes hotfullt och att Philip absolut borde få komma tillbaka till huset, det var ju trots allt inte han som höll för dörren. Fyfan
 

Födelsedag - 19år

 
Jag hade en jättefin födelsedagshelg tillsammans med Anders och familjen förra veckan. Fredagen bestod av bakning och smörgåstårta. Under lördagen följde trerätters med familjen och paketöppning. Det bjöds på hemgjord skagenröra och smörstekt bröd till förrätt, lax med fetaost,soltorkade tomater och pesto till varmrätt innan vi rundade av med en fantastisk chokladfondant med hallon och vaniljglass. Under söndagen hade jag kvalitétstid med Anders då föräldrarna mina drog mot fjället. Vi bakade scones till frukost som vi åt framför en film i soffan, vi tog en promenad till mormor och fikade samt åt thaibuffé på Coco Thai senare på kvällen. 
 
 
I födelsedagspresent fick jag bland annat 6st shotglas, 6 månaders prenumeration på Glossybox, pengar, blommor, biobiljetter, godis, presentkort på en sminkkurs hos Make Up Store, örhängen, en kajalpenna jag länge suktat efter samt en rengöring för sminkborstarna mina.
 

Finaste mössan jag ägt

 
Det är inte många dagar kvar hörrni, håll ut, snart står vi där med mössan på sniskan, ett leende på läpparna och med alkohol i händerna. Studenten, du är mer än välkommen!
 
 

Julklappar

 
- En superfin lite mindre jordglob.
- Två fantstiskt fina koppar & skålar i samma mönster.
- En lite större ljuslykta.
- Choklad!
- En jättesöt guldig dekorationsuggla.
- Shower Gel & Parfym ur White Musk Smoky Rose-serien från The Body Shop. 
- Dregens självbiografi!
- En bok om hur man blir rik.
- Ett års prenumeration på Veckorevyn. 
- Pengar. 

Finns inte ord för hur glad och tacksam jag är. Tack! ♥
 

Ett år

Det finns nog många, inklusive mig själv, som aldrig någonsin hade trott på att jag och Anders skulle bli ett par.
Det finns nog många som har önskat att han och jag inte längre ska vara vi.
Det finns nog många som inte har trott på oss två, som inte har hoppats på oss två.
 
Idag är det exakt ett år sedan vi gick in i en relation tillsammans.
Idag är det exakt ett år sedan jag blev tillsammans med min första kärlek.
Idag är det exakt ett år sedan en människa tog beslutet att bara vara med mig.
 
Det är inte enkelt att vara i en relation tillsammans med en annan människa. Det här året har varit så fruktansvärt lärorikt för mig. Jag har haft en människa i mitt liv som har lärt mig vad en pirrig mage, hjärtklappning och tårade ögon av kärlek är för något. Jag har haft en människa i mitt liv som även har lärt mig vad stormiga bråk, svartsjuka och värkande hjärtan är för något.
 
Anders är en väldigt kärleksfull och känslosam människa. Han är pratglad, ibland rätt blyg, har ett par sjukt pussvänliga läppar, en trygg och mysig famn och så är han grym på att visa hur mycket han tycker om mig. Han är dessutom väldigt dryg när han är sur, han andas högt och röker alldeles för många cigg om dagen. Men bortsett från det så är han för mig, världens finaste människa.
 
Idag firar vi ett år tillsammans och jag har aldrig varit kärare i denna människa än vad jag är idag. ♥

 

CookieMix UF

Som dom flesta av er troligtvis vet, så driver jag för tillfället ett UF-företag i skolan tillsammans med tre fantastiska tjejer. Vi driver CookieMix UF och säljer alltså kakmixer med alla torra ingredienser som behövs för att få en färdig kakdeg. Som kund behöver man bara tillsätta 100g smör och ett ägg. Den färdiga produkten är sedan amerikanskinspirerade kakor. 
 
Vi säljer tre olika sorter, Original Cookies resulterar i en kaka med bitar av ljus choklad, Midnight Cookies är en kaka med kakao och vit choklad samt Hazelnut Cookies som är en kaka med rostade hasselnötter. Vi säljer alla kakmixer för 35kr styck. 
 
För två veckor sedan hade vi våra första produktionsdagar. Under en hel helg höll vi till i Lugnetkyrkans kök i Falun där vi med ett sjukt imponerande tempo lyckades producera omkring 350 färdiga påsar. Samtidigt bakade vi även 18 satser kakor som vi dom följande veckorna skulle använda som smakprover under 3 marknadsdagar. Vi blandar varje kakmix var för sig i en egen bunke, vi har klippt ut alla ettiketter (700st) för hand, vi har hackat kilovis med choklad och vi har vikt och limmat ihop varenda påse. Jag ljuger om jag säger annat än att jag är imponerad över vad vi har gjort och vad vi faktiskt driver tillsammans. 
 
 
Förra helgen tillbringade vi i Leksand på julmarknad. Vi bjöd på goda smakprover, sålde en del kakmixer, drack varm choklad och en av dagarna befann vi oss i storm där vi med stadiga händer fick lov att hålla i både dukar, ramar och marknadsbord. 

 
För någon timme sedan kom jag hem från Falu Gruva julmarknad, vi lyckades göra succé och vi alla är mer än nöjda efter dagen. Även fast smakproverna gick åt som smör och vi fick lov att plötsligt baka fem nya satser kakor under dagen så känns det värt kaoset. Vi närmar oss vårt mål!

Jag smälter, världens finaste ♥

 
Äldre inlägg