dag 19 - ett favoritminne

Jag minns hur vi satt där för första gången, i den rätt trånga soffan, och hon satt på en stol framför. Hon bad mig beskriva mig själv, min rädlsa, och hur jag såg på mig själv. Det enda jag minns var mina tårar.

Hur vi sedan träffades där i Falun, varje vecka och lekte doktor på oskyldiga dockor. Hur jag fick ta i sprutor och hur hon visade mig alla dom där egentligen väldigt ofarliga instrumenten som alla doktorer använde sig av. Jag minns hur töntigt jag tyckte det var, hur onödigt jag tyckte det var, att "lyssna på hjärtat" på en docka i tyg, eller att "ta blodprov" i armvecket på en annan. Jag insåg inte det nyttiga i det hela, och var den som sa emot och var envis, för jag hade ju faktiskt slutat leka med dockor för länge sen!

Det bästa med dessa besök, och den egentliga anledningen till att jag över huvud taget gick dit, var den där timmen efteråt som jag fick måla, rita och skapa och som jag sedan la på tork tills nästa besök. Hur hon radade upp alla burkar med glitter framför mig, eller alla flaskor med färg, och hur jag fick lära mig göra decoupage på lådor och krukor. Jag var i himmelriket. Och det var min belöning för att jag offrade mig att leka med dockor en stund innan.

Jag kunde inte, hur mycket jag än tänkte, förstå varför jag gick dit. Vad det hjälpt mig och min rädsla. Och varför dom kallade det terapi, när jag endast gick dit för att leka med dockor och få med mig plastsprutor hem.

Dock märkte jag skillnaden när nästa kallelse till tandläkaren kom, och jag för första gången inte grät av att bara se kuvertet som var adresserat till Emma Emanuelsson. Jag märkte skillnaden när jag kunde gå till skolsyster, utan att av ren panik, gråta och få ångest innan.

Den här kvinnan, som med ett extremt tålamod tog hand om mig på den där lekterapin i Falun, förändrade mig och en stor del av mitt liv. Jag är evigt tacksam, och otroligt glad över att mina föräldrar tvingade med mig dit även fast jag varje gång protesterade.

dag 18 - min första bästa vän

Vad ska man klassa som bästa vän egentligen?

Jag tolkar det som jag vill, och anser att min första bästa vän var på dagis. Denna person var av det motsatta könet, och vi hann med en hel del innan vi gled isär då vi började på olika skolor.

Bland annat den gången då vi gömde oss tillsammans på dagis, med en sax till hands. Vi hade på något vis och vänster kommit fram till att det var en väldigt bra idé att leka frisör på varandra. Och jo visst vågade vi, dock var det inte jag som blev värst drabbad, jag hann nämligen klippa lite mer på honom och det hela slutade med ett förtvivlat samtal mellan våra mammor. Och rätt konstiga frisyrer.

Och dom gånger vi cyklade med alldeles för snabb fart på gruset och jag både en och två gånger lyckades ramla och fick åka till sjukhuset och limma ihop såren på knäna, som nu idag är stora ärr.

Eller den gången vi hade lyckats slänga upp en sån där grön slajmig figur i mitt tak, en sådan som fastnade överallt och som man tyckte var jätte rolig när man var mindre, så vi tog oss en varsin lång penna, tog sats och hoppade och gjorde allt vi kunde för att få ner den. Vi slutade dock när han råkade rita ett långt streck i mitt vita tak, och vi istället försökte sudda ut det. Strecket är kvar än idag.

Och alla helger som jag och hans andra kompis, tävlade om vem som hann ringa honom först efter frukost. För jag och han, kompisen, kunde absolut inte leka tillsammans, så det hela blev en tävling, och när man fick ett nej i luren så blev man sur och tyckte ännu sämre om hans förbannade kompis som paxat honom först ...

Minns så väl hans pyssellåda han hade i sitt skrivbord, alla som sa att vi skulle sitta ihop livet ut, och jag minns så himla väl hur vi satt på dom där små stolarna under samlingen på dagis, och fröknarna berättade för varje barn vilken skola de skulle gå på, och hur vi båda brister ut i ett stort "neej" när vi inte fick höra det vi hade hoppats på. Dock förstod vi inte konsekvenserna just då. För idag, känner jag inte honom, mer än att vi hade samma so-lektioner tillsammans förra året och att vi idag går på samma engelska-lektioner, eller att vi tvingas umgås under våra traditionella familjemiddagar.

Något jag heller aldrig kommer glömma, är den där första pussen inne på hans rum.

dag 17 - det här saknar jag

Något jag saknar.

Jag saknar den där fria, kravlösa, glada och lyckliga känslan. Det var alldeles för länge sen jag fick ett sånt där lyckosrus i hela kroppen, som gjorde att jag log, vart jag än befann mig, och kände mig som världens lyckligaste flicka.

Det var länge sen nu ...

dag 16 - mina rädslor

Bortsett från min rädsla för hundar, doktorer och tandläkare som jag haft sen väldigt låg ålder ...

Så är jag rädd för att bli sårad. Jag är så otroligt rädd för att må dåligt, släppa någon annan nära, rädd för att den ska svika. Enda gången jag väljer att vara egoistisk, är när det handlar om känslor. Jag tycker det är rätt skrämmande att man faktiskt styrs av dom. Dom där känslorna som faktiskt vinner över hjärnan i alla lägen. Tyvärr. Kärlek gör dig dum. Enkelt.

dag 15 - det här får mig att gråta

vad får mig inte att gråta?

är den som gråter lite för mycket, lite för ofta, över allting
.

dag 14 - det här får mig att må bra

De människor som kan få mig att le, de materiella saker som kan få mig att känna en rätt ytlig lycka, de gånger jag lyckas med det jag strävat efter och dom gånger jag får göra det jag vill, helt utan krav.

dag 13 - det här upprör mig

Orättvisa, religion, omogna, trångsynta och högt placerade människor.

dag 12 - den här månaden


December.

Det är den månaden man alltid hade ett litet lätt pirr i magen från första advent fram till julafton när man var mindre. Då man jublade över att få baka pepparkakor, klä julgranen, skriva en önskelista med 100 olika önskningar, alla tagna ur BR:s julkatalog och varje ny lucka som skulle öppnas på chokladkalendern var alltid lika spännande, vilken figur skulle det föreställa?. Då man alltid satt och läste etiketterna på paketen under granen, och när ingen såg, skakade man lite lätt på dom och försökte lista ut vad som kunde gömma sig där i. Man var som ett barn på julafton helt enkelt.

Idag, när man hunnit fylla sina 15 år, ser man endast jobbig snö och magsjuka en månad som denna. Det där mysiga pirret har försvunnit och man struntar i att baka dom där pepparkakorna, då man faktiskt tycker dom köpta är godare. Det är idag man öppnar chokladkalendern, och utan att ens studera vad chokladen föreställer, stoppar man den snabbt i munnen och lägger ifrån sig kalendern. Självklart är julen fortfarande mysig, men långt ifrån lika spännande som den var när man var mindre.

dag 11 - det här hade jag på mig idag

dag 10 - detta ångrar jag

Jag har under mina snart 16 år här på jorden, lärt mig att man inte ska ångra något, endast ta lärdom av det.

Kom ihåg det.

dag 09 - mina drömmar

Min dröm är att när livet börjar lida mot sitt slut, ska jag hunnit ha försökt uppnå det jag en gång drömde om.

dag 08 - i min handväska



1. Vattenflaska. Min underbara P&L vattenflaska som jag införskaffade i somras används flitigt, den är med överallt.

2. Handsprit. Ja, jag har magsjukeskräck.

3. Lypsyl. Mitt beroende.

4. Hårsnodd. Mycket viktigt.

5. Alvedon/Ipren. Jag älskar alvedon och det är ett måste i väskan.

6. Tetralysal. Mina antibiotikatabletter. Viktigt viktigt!

7. Mobil.

8. Mp3 spelare. Jag älskar den.

9. Plånbok. Ja, jag ska köpa en riktig plånbok.

10. Näsdukar & Plåster. Då jag är en sådan som gärna har allt i min väska, är detta två mycket nödvändiga saker. Jag syftar på skavsår på hälarna, eller kladdiga händer.

dag 07 - min tro



Även fast jag har en bibel, två psalmböcker och nya testamenten liggandes i garderoben, och även fast jag tillbringade tre veckor av mitt sommarlov på en prostgård tillsammans en präst, två super religiösa ledare och 30 andra ungdomar, och även fast jag är både döpt och medlem i svenska kyrkan, är jag så extremt icke troende så ni anar inte. Jag är den som blir upprörd av religion då jag inte kan förstå att friska människor på riktigt kan ta en gud med elefanthuvud seriöst och se upp till denna varelse på fullaste allvar. Att dom på riktigt tror att lilla Jesus faktiskt återuppstod. Att dom på fullaste allvar tror en stor del av det som står i bibeln. Det är fysiskt omöjligt att kunna bli uppspikad och dö, för att sedan återuppstå och ge bröd åt hundra män med hjälp av en enda brödskiva. Jag har alltid sagt att, jag tror endast på det som går att bevisa.

 

Den dag någon kan bevisa för mig att det finns en högre makt som bestämmer över vad som händer i mitt liv, den dag det finns bevis på att det man gör i livet, avgör vad som händer när man dött, när någon bevisar för mig att man kan bli mördad och uppspikad på ett kors, för att sedan återuppstå och kunna släcka hundratals människors törst med ett enda glas vin, ja, då kan jag kanske tänka över mina åsikter.

 

Varför inte bara tro på sig själv, inse att det är du själv som tar besluten och till stor del kan avgöra vad som händer i ditt liv. Varför inte bara tänka lite realistiskt och förstå att hela den här religionsgrejen är bland det flummigaste som finns. Du kan inte få hjälp av någon som inte finns, det spelar ingen roll om du ber varenda kväll, eller hur många goda gärningar du gör mot andra människor, det finns fortfarande ingen gud, varken på marken eller i himlen, som kan hjälpa dig med dina problem. Ta tag i dig själv och inse att det bara är du som kan påverka ditt eget liv, snacka med en psykolog om du nu måste prata med någon, en psykolog är i alla fall en fysiskt levande varelse som kan hjälpa dig, till skillnad från den fantasivarelse som folk brukar kalla Gud.

 

Jag tänker realistiskt.

dag 06 - det här åt jag idag

havregrynsgröt. skolans hamburgare. tacos.

dag 05 - Mitt syskon

Daniel Emanuelsson.

Han var den som tog hand om mig när jag var en mycket liten filur, en som inte kunde klara sig själv. Han var den jag vände mig till först då en taskig unge kastade lera på mig på lekis. Han var den som älskade att reta mig, som hittade på världens längsta ramsa på mitt namn, som jag hatade när han sa, vilket ledde till att han bara sa den ännu oftare. Emma-Pemma-Slemma-Remma-Kemma. Han var den jag blev jätte imponerad av när han satt och räknade högstadiematte då jag gick på mellanstadiet och inte ens hade börjat lära mig gångertabellen, han var den som jag delade säng med hos mormor och morfar i den brun-blommiga bäddsoffan i tyg, han var den som läste igenom alla hundra mangaböcker och som en gång i tiden satt i baksätet i bilen tillsammans med mig.

Han är den med svart stort affrokrull, som blir förfrågad vilket land han kommer ifrån, när han i själva verket har två tvättäkta svennar till föräldrar. Han är den som har lika bruna ögon som mig, ännu längre och mörkare ögonfransar, och en skapligt stor näsa som han snyter varenda dag och då låter som en elefant. Han har den där käken som låter varje gång han tuggar maten, ljudet man störde sig på i början, men som man idag är van vid. Han är den smala, mycket träningsfixerade pojken med ett stort självförtroende. Han är den som har lika höga krav på sig själv som jag har, han är den som gick ut grundskolan med nästan alla MVG, han är den som räknar mattekurser upp till Ö (nästan) på gymnasiet och han är den som aldrig behövt plugga, han bara kan, och det är han som idag sitter bakom ratten i bilen, istället för i baksätet tillsammans med mig.

Det bästa med min bror, är att han är och har alltid varit sig själv. Han har en mycket stark personlighet, är väldigt intensiv och envis. Vi är väldigt olika som personer, både utseendemässigt och peronlighetsmässigt. Men han är faktiskt min lilla storebror som flyttar hemifrån till sommaren.

Dag 04 - Min bästa vän




Det finns två människor jag tycker sådär extremt mycket om, det är dom som jag skulle klassa som mina bästa vänner, just för att de är två av dom finaste människorna som finns.

 
Ebba Ågren, det är hon som lägger en otrolig omsorg och tid på att sätta på sig och knyta sina skor, hon som alltid äter upp grönsakerna på tallriken innan hon äter maten, det är hon som virar håret runt hennes fingrar samtidigt som hon ser otroligt tankspridd ut, det är hon som är sådär extremt rolig att en otrolig värk i magen växer sig stor på mig, helt utan att hon riktigt själv vet vad som var så fruktansvärt kul. Det är hon som alltid förstår vad man menar och tänker på, utan att man egentligen behöver säga något, det räcker med en blick. Jag tror inte jag hade varit den jag är idag, om jag inte hade haft Ebba.


Amanda Sten är hon som har som favorithobby att reta mig, hon som kan slänga ur sig dom allra taskigaste kommentarerna för att sedan försäkra mig om att hon bara skojar och ger mig världens finaste kram, det är hon som alltid ler, som alltid är glad och hon som säger åt mig att skärpa till mig när jag är sur, det är hon som har världens bästa minne och kan rabbla upp olika händelser som man själv inte alls har något minne av, hon är den som har hundra plastpåsar på sadeln och det är hon som brer smör på fel sida av mackan, hon är en sådan människa man vet lyssnar på en när man pratar, för det syns, det syns så väl att hon bryr sig.

 
Jag kan ibland förvånas över hur vi kan funka tillsammans, då vi egentligen är tre väldigt olika människor. Men jag har lärt mig att, olika barn leka bäst.

 
Det dessa två tjejer har gemensamt, är att dom båda är två otroligt fina vänner, och jag älskar dom båda. Obeskrivligt mycket.

dag 03 - vad är kärlek?

...kärlek är trygghet...

dag 02 - Min dag



Jag lyckades samla på mig 4,5 timmars sömn inatt, ungefär hälften av den sömn jag behöver få för att känna mig som en människa. Dessa få timmar resulterade i en sur och grinig Emma med huvudvärk och trötta ögon. Dock började jag dagen rätt roande då jag lugnt satt och studerade min käre bror som spillde ut hela sin kopp med kaffe över bordet, kämpandes med blöta reklamblad och en nu rätt kaffeluktande duk. Kul!

Under mina nära-döden-upplevelse-timmar i skolan var jag nära självmordstankar. Nästan. Har aldrig tidigare i mitt liv varit i en sån här tråkig period. Skolan är tråkigare än aldrig förr och nej Amanda, jag kan inte vara glad i sånna här situationer, jag fungerar inte så, du ska vara glad över att du fått den egenskapen. Som tur va, vände mitt sura humör till ett övertrött-skratta-åt-allt-humör under mattelektionen, som tur var, hände samma sak för Ebba och vi hann med en mycket seriös Lucia-övning innan jag trampade hem på cykeln och slog mig ner vid köksbordet med svensk språkhistoria framför mig.

Döda mig.

Dagens höjdpunkt är då klockan passerat i alla fall 19.00, och jag känner att det är okej att krypa ner i sängen och sova. Oj vad jag längtar.

dag 01 - Om mig





Hur många gånger under sin livstid, har man inte hunnit fråga sig själv vem man egentligen är?

Jag kan tycka det är skrämmande, att den enda jag lever varenda minut, varenda sekund tillsammans med under hela min livstid, är mig själv. Ändå tar det så himla lång tid innan man hittar sig själv och vet vem man är, även fast man vet allt om sig själv. För mig tog det 14 år.

Jag är en flicka, 169 centimeter ovanför mark med bruna ögon, ett finnigt ansikte och ett skapligt långt hår med självfall. Jag har en liten, speciell näsa, långa ögonfransar, stora framtänder och ett par läppar som jag varenda vinter river sönder så hela munnen fylls med blodsmak. Jag har alltid ett par långa naglar på fingrarna och den dag dom klipps ner, är en mycket stor vardaglig händelse för min del, och mina händers och underarmars undersidas hud skulle kunna jämföras med den lenaste babyrumpa du någonsin känt på. Jag är en av mycket få alkohol- och smink-strejkande tonåringar som vandrar på denna jord, jag hatar orättvisa och har sen mycket låg ålder varit rädd för allt vad doktorer och tandläkare heter. Jag är beroende av lypsyl, rutiga flanellskjortor och flourtabletter. Måste även medge att jag älskar mat, jag är kött-älskare, tycker omänskligt mycket om lingonsylt, älskar glögg och pepparkakor och glass är bland det bästa som finns.
Som person är jag en känslo-människa och är inte alltid den enklaste att ha å göra med. Jag kan fylla hela hjärnan med tankar som jag sedan gråter över om kvällarna, jag kan vara den mest lättretliga och sura personen ni någonsin mött, men jag lovar er, är jag glad, då är jag en av dom lyckligaste flickorna på denna jord. Jag skulle kunna jämföras med en berg-och-dalbana. Är även en målmedveten, ambitiös människa med en extrem självdiciplin när det väl gäller.

Jag är hon som föredrar mörker framför ljus, men som samtidigt är mörkrädd, hon som inte pratar på morgonen och har ett hemskt morgonhumör att hon stör sig sjukligt mycket på minsta lilla sak, hon som älskar Barnen I Bullerbyn och som alltid varit lite småkär i Bosse, hon som tänker lite för mycket i alla lägen, hon som älskar att gråta framför sorgliga filmer, och hon som ibland törs påstå sig hata människor, det är hon som är Emma Emanuelsson.

 

19 dagar

Jag tycker hela den här långa 30-dagars listan som cirkulerar runt i bloggvärlden är ett rätt roligt påhitt. Jag gjorde om den lite och tänkte köra fram till julafton. Undra om jag tagit mig vatten över huvudet?

Dag 01 - Om mig

Dag 02 - Min dag

Dag 03 - Vad är kärlek?

Dag 04 - Min bästa vän

Dag 05 - Mina syskon

Dag 06 - Det här åt jag i dag

Dag 07 - Min tro

Dag 08 - I min handväska

Dag 09 - Mina drömmar

Dag 10 - Detta ångrar jag

Dag 11 - Det här hade jag på mig idag

Dag 12 - Den här månaden

Dag 13 - Det här upprör mig

Dag 14 - Det här får mig att må bra

Dag 15 - Det här får mig att gråta

Dag 16 - Mina rädslor

Dag 17 - Det här saknar jag

Dag 18 - Min första bästa vän

Dag 19 - Ett favoritminne

Äldre inlägg