Att inte räcka till

Vänner, livet är tufft just nu. 
 
Mina dåliga dagar har varit otroligt få sedan jag började på psykologprogrammet i höstas. Nästan så att jag kunde räkna dom på en hand under hela höstterminen. Jag trivs jättebra på min utbildning, jag ser fram emot mitt kommande yrkesliv, jag har fått så otroligt fina vänner på programmet, jag har flyttat till en väldigt fin lägenhet och blivit fadderist. Drömmigt, kan man tycka. Det tycker i alla fall jag, och har tyckt väldigt länge nu. Men trots detta så bär jag för tillfället på den värsta ångesten jag upplevt på flera, flera år. 
 
Inatt vaknade jag av magsmärtor jag tidigare aldrig upplevt. Andra dagar vaknar jag på morgnarna i ett inneboende mörker, jag bär runt på ett tryck över bröstet hela dagarna och får ökad puls i perioder under dagens gång. I desperata försök försöker jag minska ångesten med både det ena och det andra, jag känner hur jag förlorar mig själv och inte längre har kontroll, varken över min egen kropp, mitt psyke eller min situation. Jag går ständigt runt och känner att jag inte vill vara här men samtidigt finns det inte någonstans jag vill vara. 
 
Känslan och upplevelsen är komplex och svårhanterlig. För någon som inte upplevt ångest på detta vis på väldigt många år har svårt att veta hur den bör hanteras. Jag bär dock fortfarande med mig min relativt goda självinsikt och förstår vart ångesten kommer ur, vad dess rot är. Jag är stressad, jag känner att jag inte räcker till, det sker saker i mitt liv som jag inte har kontroll över. 
 
Det värsta med ångest är ju faktiskt att trots att ens förutsättningar är goda för att känna lycka, så kan den breda ut sig i ens kropp och gnaga ändå. Gnaga rejält. 
 
Jag är vilse just nu. Kram. ♥