Inte alls som alla andra

Kvällen innan hade jag cyklat hem kl.03 i tårar och konstaterat för mig själv att han är precis som alla andra. Strax innan midnatt dagen där på stod vi på Ågatan och jag sa, "jag har fallit för dig". "Jag vill veta om jag ska fortsätta kämpa för dig eller om jag ska ge upp" fortsatte jag. Ett par veckor senare frågade han mig om jag ville följa med och äta lunch med hans föräldrar.