2016

Hörrni! 2016 börjar lida mot sitt slut. 
 
Jag började året på en snötäckt åker hemma hos Elin. Jag var rädd för att en björn skulle kliva ut ur skogen och skålade gjorde vi i alkoholfritt innan vi gick in och tittade på Grease. Återvände där efter till Linköping som personalvetarstudent. 
 
Början på vårterminen var jobbig, jag underkändes på examination efter examination och fick skriva både omtentor och omduggor. Jag valdes dock in i Valberedningen 16/17 för PULS sektion vilket gjorde mig glad. Tillsammans med fyra andra tjejer i klassen skulle jag få lära mig massor om kompetensbaserad rekrytering, driva ett utvecklingsarbete gällande sektionens rekryteringsprocesser, utforma rekryteringsmaterial för att till sist hålla intervjuer och nominera lämpade personer för samtliga arbetsgrupper inom sektionen. KUL! 
 
Någon gång i början på vårterminen råkade jag dock läsa någonstans att man bara är berättigad 6 års CSN-lån och en liten tanke i mig började gro. Var det verkligen personalvetare jag ville bli? Var det här verkligen rätt? Vågar jag byta program? Hur vet jag vad som är rätt och hur vet jag vad jag egentligen vill? Ångest. Såhär i efterhand förknippar jag hela vårterminen med ångest och har svårt att urskilja något annat än just det. Jag började snegla på psykologprogrammets utbildningsplan här på LiU men såg även på tidigare statistik att den talade emot mina chanser att komma in. Det i fråga väckte ännu mer ångest hos mig och jag började försöka intala mig själv att personalvetare inte är så dumt ändå, samtidigt som jag skickade in min ansökan på antagning.se. 
 
Valborg minns jag med glädje, det var nästan sommarvärme i luften, vi åt champagnefrukost och drack oss fulla på Kir i solen. Utekravallen var både terminens och läsårets roligaste fest, vi hade korridorsfest och dansade på bordet, spillde kaffe i gardinerna och fuldansade framför Hoffmaestro. Veckorna innan sommaren var fantastiska, trots tidigare diskbråk i korridoren så hade vi det otroligt fint tillsammans i slutet på terminen. Det var mycket gemensamma grillmiddagar, spontana vinkvällar i solen och fina glassutflykter till Söderköping. Den 10 juni skrev jag terminens sista dugga och tog tåget hem till Borlänge för att stanna över sommaren.
 
Sommaren var seg. Jag hade lyckats få en timanställning hos Förlagssystem där jag fick plocka och packa böcker. Det genererade tyvärr alldeles för få arbetstimmar så jag minns sommaren som långtråkig. Jag promenerade mycket, åt god mat på altanen med mina fina päron, gav mig ut på ett par äventyr med mina favorittjejer och åt mycket jordgubbar. Den 3:e augusti kom årets vändning, jag blev antagen till psykologprogrammet i Linköping. Jag fällde många glädjetårar, vinkade hejdå till den fruktansvärda ångest jag burit på i ett halvår och magen började pirra av förväntan.
 
Den 22 augusti hade vi upprop och ett Nolle-P med Harry Potter-tema drog igång. Vi hade två fina veckor tillsammans, de innehöll mycket lek, tävlingar, fest, sittningar, läger, trevligt sällskap och sol. Det visade sig att jag hade hamnat i en helt fantastiskt fin klass med mycket värme och tolerans. I början var det svårt att hitta rätt i klassen men ju längre tiden har gått under hösten, desto bättre har det känts. Det visade sig även att en känsla av självförverkligande skulle infinna sig och jag är så himla, himla glad för att jag vågade ta steget och byta program. Psykolog är definitivt rätt för mig!
 
Den 20 december hoppade jag på tåget mot Borlänge för tre veckors "julledighet". Vi firade en traditionell jul hemma hos oss med jullunch, julklappslek, Kalle Anka, julbord och julklappsutdelning. På juldagen gick vi över till min moster för att fira ytterligare innan jag besökte Etage med några favorittjejer. 
 
Strax innan jul fick jag även ett glädjande mail. I januari kommer jag, högst troligt, röstas in till psykologprogrammets fadderi vilket kommer innebära ett intensivt men givande 2017. Mer om det en annan dag!
 
Summan av detta, 2016 har varit en berg-och-dalbana med en ångestfylld vår, en tråkig sommar och en härlig höst. Det jag tar med mig från året är definitivt den fantastiskt fina magkänsla jag har som säger mig att jag är på helt rätt väg i livet. Ikväll ska jag avsluta detta år och skåla in det nya med mina favoritdalkullor. 2017 hoppas jag bli ett år då jag lär mig massor, blir en lite bättre människa och börjar ge andra mer komplimanger för deras person.  
 
Vänner, kram på er, jag hoppas att ni får ett fint nyår. Tack för det här året, vi ses 2017! ♥
 
 

Therese Lindgrens handkräm

Hej på er!
 
Som den stora handkrämskonsument och Therese-Lindgren-fan jag är, kunde jag inte låta bli att klicka hem Therese handkrämskit. Och ack så besviken jag är. 
 
Kittet består av tre krämer, en väldigt fet att smörja händerna med över natten och två lättare att kunna använda på dagen. Alla tre gör mig besviken. Först och främst, dofterna är rätt mesiga och svåra att urskilja, vilken doftar egentligen kokos och vilken doftar vanilj? Ingen vet, om det inte stod på förpackningen. För det andra, de två dagliga krämerna är rätt vattniga i sin konsistens och blir därför inte speciellt sköna att använda, dessutom återfuktar dom inte alls så pass mycket som jag hade önskat. Nog för att jag föredrar lite lättare krämer på dagen, men jag vill ändå att de ska återfukta. För det tredje, den feta handkrämen är katastrof. Den är som klister i sin konsistens, alltså inte som en fet kräm, utan som klister. Jag tänkte mig att den skulle vara superåterfuktande men mina händer är nästan lika torra morgonen efter som de var när jag gick och la mig. 
 
Annars är förpackningarna fina och i bra storlek, men det är tyvärr det enda jag uppskattar med produkterna. Dessa kommer dessvärre hamna i soptunnan och jag kommer återgå till mina favoriter från The Body Shop och Rituals. Tråkigt tycker jag!