Att sysselsätta sig

När man inte upplever sina allra lyckligaste dagar i livet så måste man försöka sysselsätta sig för att komma på andra tankar. Under denna vecka har jag därför besökt mormor, promenerat i solen, fördrivit tid på kupolen & i diverse butiker, Internetshoppat, varit iväg och köpt mig ett gymkort samt gymmat. Dessutom har jag bakat.
 
I måndags ställde jag mig och gjorde kakor som jag inte har bakat på flera år. Chokladkakor med smak av kardemumma som man rullar i strö- och florsocker för att få en fin, krackelerad yta. Riktigt goda! Idag gjorde jag även min och pappas absoluta favoritbrownie. Den innehåller sjukliga mängder choklad och kakao och blir alldeles gudomlig, inte mastig som min mor gärna vill påstå. 
 
Imorgon väntas jobb i Romme!
 
 

Att sminka sig till vardags

 
När jobbet väntar eller när jag vill sminka mig en vardagmorgon så brukar jag oftast använda detta.
 
Jag börjar med att lägga min favoritprimer från L'Oréal Paris som ger lyster till ansiktet. Där efter använder jag min concealer från Collection för att täcka mörka ringar under ögonen samt rödheter runt näsa och haka. Ibland lägger jag lite concealer från Makeup Store på finnar och utslag. Där efter sätter jag min concealer på plats med ett löspuder från Lumene. Sveper ett foundationpuder från Makeup Store över hela ansiktet för att jämna ut hudtonen. Ger lite färg till ansiktet med mitt matta solpuder från The Body Shop innan jag sätter basen med min ansiktsspray från MAC för att få bort pudrigheten i ansiktet. 
 
Efter det använder jag min Tri Brow Color från Makeup Store för att fylla i ögonbrynen och fransmarkera övre fransraden. Jag drar ett ögonbrynsgel från H&M genom brynen för att forma dom innan jag till sist lägger en ljus kajal från Isadora på nedre vattenlinjen samt en mascara på fransarna, oftast favoriten från Makeup Store.
 
 

Smoothies

 
Det har blivit en hel del smoothies den senaste veckan för min del. Jag brukar använda naturell yoghurt som bas, ibland även lite mjölk. I denna har jag sedan tillsatt saften från en halv apelsin (dom är jättegoda och saftiga just nu), en halv banan, en kiwi samt en näve frysta hallon. Ibland har jag även i lite riven kokos för att få lite smak. Jag är ganska feg av mig och vågar sällan testa andra kombinationer, detta är ett standardkort som varierar lite från gång till gång beroende på vad som finns hemma. Gott är det i alla fall och det är ett ypperligt sätt att få i sig lite vitaminer.
 

Receptpärm

 
För några år sedan började jag renskriva recept på datorn från mammas receptböcker. Detta i syfte att skriva ut och sätta in i en egen pärm att ta med mig när jag senare flyttar hemifrån. Under hösten har jag fortsatt detta arbete och har nu samlat ihop över 100 recept, hälften bakrecept, hälften matrecept. Mitt nästa mission är att försöka samla ihop så mycket bilder som möjligt och infoga i dokumenten. Allt ser mycket roligare ut med bilder, speciellt egentagna från vår vardag, och ibland behöver man friska upp minnet när man glömt bort vissa recept. 
 
Jag har börjat skriva ut de recept som är helt klara med text och bild. I höstas köpte jag en receptpärm från Lagerhaus och igår ett register i färgat hårdpapp. Så nu har jag börjat sortera in de olika recepten bakom flikarna. Det känns roligt när man börjar få fram ett resultat av allt jäkla skrivande. Jag börjar bli nöjd och ser fram emot det färdiga resultatet! 
 

Hur mycket är det värt att offra?

Nä ni, alla girlz där ute, det är dags att diskutera p-piller. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle låta er läsa detta men jag hade gärna läst det hos någon annan blogg och när jag känner så, ja då delar jag med mig.
 
Sedan två år tillbaka har jag knaprat Cerazette som är ett minipiller utan östrogen. Cerazett skrivs ut till tjejer som har blodpropp i släkten och huvudsyftet med pillret är, som vi alla vet, att förhindra graviditet. Men dessa små piller är så mycket mer än så. P-piller öker riskerna för kvinnor att få bröstcancer. Bröstcancer upptäcks oftare hos kvinnor som knaprar p-piller än hos de kvinnor i samma ålder som inte gör det. P-piller ökar dessutom riskerna att få blodpropp. Förutom detta finns flertalet andra biverkningar, nestämdhet, viktökning, minskad sexlust, akne, illamående och bröstspänningar är exempel på biverkningar som kommer att påverka 1 av 10 kvinnor som äter Cerazette. 
 
Den senaste tiden har jag funderat otroligt mycket på dessa små piller. Hur mycket är det egentligen värt att offra för att kunna ha sex utan kondom? 
 
Det tog nästan ett år för min kropp att vänja sig med Cerazette. Humörsvängningar och oregelbundna blödningar var ledorden under mitt första år. Idag har jag så gott som ingen mens alls vilket jag alltid har tyckt varit en nackdel då mens för mig är ett tecken på att kroppen mår bra och fungerar som den ska. Men jag vet att många tycker att det är en stor fördel att slippa. Vad gäller de andra biverkningarna jag räknade upp så har jag nog lyckats pricka in samtliga förutom illamående. Under en period fick jag sådana bröstspänningar att jag knappt stod ut. Så fort bhn åkte av så värkte brösten helt sanslöst bara genom påverkan av sin egen tyngd. Det höll i sig en vecka ungefär och långt där efter var dom fortfarande otroligt känsliga för all sorts beröring.  
 
När jag var yngre, alltså innan jag började knapra p-piller, så kände jag känslor otroligt starkt. Jag kände lyckliga känslor och olyckliga känslor. Jag kunde känna lyckorus en vardagmorgon och jag kunde känna mig djupt ledsen över ett bråk med Anders. Idag känner jag ingenting. Visst, jag kan vara glad och skratta, jag kan vara ledsen och gråta men känslorna jag känner idag är inte djupa, de är inte ihållande och de rör mig inte speciellt mycket i ryggen. Mitt välmående ligger på samma våglängd hela tiden och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag vill känna igen. Jag vill känna, "fyfan vad fantastiskt livet är" även fast jag har dåliga dagar. 
 
Jag kanske inte har möjligheten att känna lika mycket idag som jag kunde för 2-3 år sedan just för att jag har vuxit upp och blivit äldre. Det är skillnad på att vara 17 år jämfört med att vara 20. Men vet ni vad? Jag kommer aldrig få veta det förrän jag slutar proppa i mig piller vars biverkningar är personlighetsförändrande. Jag blir så ledsen av tanken på att jag, med handen på hjärtat, inte vet vem jag är idag utan dessa små piller. Jag vet vem jag var innan jag började äta p-piller men jag vet inte hur jag har utvecklats under åren. Jag vet inte vem jag är på riktigt förrän jag slutar förstöra min kropp med hormonpreparat. 
 
Jag blir så fruktansvärt frustrerad på att vi inte har kommit längre inom detta område idag, 2015. När unga tjejer börjar bli sexuellt aktiva eller skaffar sin första partner så är det en självklarhet att skaffa p-piller, ingen part ser någon annan lösning. Killarna säger, "det är som att äta godis med papper på" och utan att blinka går tjejerna till ungdomsmottagningen, slänger upp benen i en gynekologstol, svara på ett par frågor för att sedan betala ett par hundralappar i kassan på Apoteket. Där efter väntar en resa som ingen vet hur den kommer gå. För när jag, 10 år senare får antingen bröstcancer eller propp på grund av mitt preventivmedel, hur värt var det egentligen att låta honom få käka sitt jäkla godis utan papper? En kondom är ingenting i jämförelse med det flertalet kvinnor får lov att utstå på grund av sina preventivmedel.
 
Jag känner mig så himla trött på att experimentera med min kropp. Jag finner inte någon anledning till att svälja detta lilla piller varje morgon om det ändå inte får mig att må bra. Och med handen på hjärtat, inget sex i världen är mer värt än att få må bra i sig själv. Imorse lät jag min karta Cerazette ligga orörd i badrumsskåpet och det är med spänning jag väntar på att få se vad som kommer ske. 
 
Kom ihåg tjejer, ni har alltid rätten att bestämma över er egen kropp. Den dag ni träffar en kille i ert liv som inte ger er den rätten, be honom dra åt helvetet och hälsa från mig.
 
Tack.
 
 

Det kan bli roligt

Jag har tagit det här året ledigt från skolan för att på något sätt lyckas finna inspiration och motivation till att fortsätta utbilda mig. Min motivation har legat på botten och skramlat under en himla lång tid nu men jag antar att det är okej efter att ha lagt ner så mycket av mig själv i skolan under 12 års tid.
 
Under hösten har ångest varit ledordet. Jag vill inte ens prata om utbildningar, skolor och framtida flytt. När någon släkting nyfiket har frågat mig vad jag ska göra till hösten har jag bara sagt att, "jag vill inte prata om det". Det ligger så fruktansvärt mycket ångest i detta att jag inte riktigt vet vart jag ska göra av mig själv. Vad ångesten grundar sig i från början kan jag tyvärr inte svara på. Men jag antar att det handlar om att vidare studier i en annan stad är något främmande och svårt. Jag vet att jag kommer behöva kliva ur min comfort zone rejält när jag börjar universitetet och bara det i sig är fruktansvärt ångestladdat för mig. 
 
Under höstens gång har många tankar hunnit passera och jag har nått ett nytt stadie. Tanken "det kan bli roligt" har börjat etsa sig fast på näthinnan. Jag är ännu inte framme vid tanken "det kommer bli roligt" vilket antagligen kommer ta väldigt lång tid, men jag känner mig tillfreds med tanken på att det faktiskt kan bli roligt, kanske.
 
Det var här om dagen när jag skulle hjälpa Anders plugga inför ett prov han behövde göra på jobbet gällande hygien som jag bara, utan problem, ryckte åt mig pärmen med information, började skapa en förståelse för textens innehåll och började formulera och skriva ner instuderingsfrågor åt honom. Jag vet så väl att jag ta mig fan är född för att plugga halva mitt liv, det är liksom det jag är bra på. Även fast jag vet att universitetsstudier är mycket svårare än de på gymnasienivå så förstår jag inte varför jag tvivlar på mig själv. Jag har hittills i mitt liv klarat av skolan utan problem (nå ja, matte, engelska och idrott var i princip bara problematiskt) och alltid haft höga betyg. Det finns liksom ingenting som talar för att jag inte skulle klara av en examen på universitet, förutom mina egna hjärnspöken. 
 
Det som driver mig för tillfället är tanken på en egen lägenhet. Tanken på att få inreda och skapa ett eget hem som bara är mitt. Ett hem där jag själv får bestämma vilken mat som ska lagas, vilket porslin maten ska serveras på och vilken tapet väggarna ska prydas med. Den tanken är så himla fantastisk och jag längtar mer och mer för var dag som går. Jag vill inte läsa programbeskrivningar på olika universitets hemsidor eller läsa de broschyrer som har legat orörda på mitt skrivbord sedan SACO-mässan i trean. Jag vill bara leta inredningsprylar på nätet och titta på porslin i butiker, för det är det enda som kan få mig att känna, "det kan bli roligt"
 

Ken Ring - Livet

 
Dom som känner mig vet att jag är lite svag för Ken Ring. I julklapp fick jag hans nysläppta självbiografi som jag började läsa för ett par veckor sedan. Boken har inte ett korrekt språk utan innehåller mycket förortssvenska, slang och svordomar men det är lite det som är charmen. Nu råkar jag ha rätt dålig koll på de slang som används i just förortssvenskan så jag har googlat ett par ord under bokens gång. Jag gillar känslan av att verkligen känna att det är Kens egen berättelse, både i själva innehållet och hur det presenteras.
 
Jag är i första hand inte svag för Ken just på grund av hans musik. Jag gillar visserligen många av hans låtar och anser att han är en duktig musiker. Där emot imponeras och fascineras jag av människor med en tung historia i ryggsäcken som har gått från botten till toppen på egen hand. Jag delar inte alltid samma åsikter eller värderingar som Ken och jag imponeras direkt inte av allt han har gjort, men jag imponeras fortfarande av honom som människa, i alla fall av den han har blivit och utvecklats till idag. En människa är inte detsamma som hens handlingar och så länge människor är stolta nog att förändras så ska dom respekteras (även fast det kan kännas svårt ibland).
 
Det roligaste med boken är att få läsa bakgrundshistorierna till flertalet saker som har skett i hans liv. Allt om kärleken till hans barn och till de kvinnor som har fött dom, historierna om hans närmaste vänner, bakgrunden till många av hans låttexter och hans syn på de största mediala skandalerna han har varit inblandad i. Jag har fått svar på flera frågor jag har undrat över. 
 
Jag älskade den här boken och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Nu är den tyvärr slut och Ken fortsätter att ligga mig varmt om mitt kändiscrushhjärta. 
 

Egengjord müsli

 
Ibland när jag orkar brukar jag göra egen müsli. Jag tycker att de färdiga i butik är lite tråkiga och ofta innehåller de saker som jag inte tycker om. Jag brukar blanda havregryn (3dl) och dinkelflingor (3dl) tillsammans med linfrön och hackade nötter. Till det tillsätter jag vatten (1,5dl), olja (0,5dl), honung (2 msk) och salt innan jag rostar det i ugnen. När det har svalnat blandar jag ihop det med torkad frukt, kokosflakes och andra goda grejer och häller upp i en burk. Det blir så himla gott när man rostar det i ugnen på det där viset och nu får jag en müsli som bara innehåller grejer jag tycker är gott. Den lilla tid det tar att göra müslin känns så himla värd varje morgon jag äter den, imorse åt jag den exempelvis med en skål jordgubbsfil.
 

Sen sist

Det har varit lite glest med inlägg på den här bloggen den senaste tiden. Anledningen till det? Brist på ork och inspiration. I december började jag mitt jobb i Romme där jag har varit ett par dagar nu. Jag trivs bra och tanken på Bingon ger mig ångest. Jag har hunnit med en del shopping på mellandagsrean i både Borlänge och Falun där jag bland annat har fyndat ett par snygga tröjor. Jag har haft en riktig mysdag med Anders där både bubbelpool, Subway och bio var inkluderat. Jag har besökt Särna för en andra julafton och nyår firades i lugn och ro med familj och pojkvän. Det var god trerätters middag, sällskapsspel och ett par raketer, mer än så behövs egentligen inte. 
 
Jag har ett par arbetspass inbokade i januari, annars är planerna rätt oskrivna. Livet rullar vidare helt enkelt.