Fittstim

Igår började en serie i tre delar med namnet "Fittstim - Min kamp" på SVT. Kort och gott handlar det om feministen Belinda Olsson som ifrågasätter dagens feminism i Sverige. Hon jämför dagens feminism med den feminism hon själv kämpade för när hon var yngre och resultatet av gårdagens program kan man sammanfatta med ordet spretigt. Jag råkar känna mig så fruktansvärt tankspridd och fundersam när eftertexterna börjar rulla.
 
Den klassiska frågan om "hen" tas upp i programmet och vi får följa med till ett kommunalt hen-dagis i Stockholm samt hem till en mamma som inte berättar vilket kön sitt barn har och ständigt väljer att avstå från ord liknande han och hon. Otroligt intressant, det tycker inte bara jag utan hela världen har engagerat sig i denna fråga. Vissa tycker att Sverige är helt jävla knäppa i huvudet medan vissa tycker att detta är något helt fantastiskt. 
 
Jag personligen har aldrig satt mig in i denna fråga speciellt mycket. Jag använder ordet hen som en förkortning för att säga han/hon när man talar om en person man inte vet könet på. Jag tycker att det svenska språket behöver ett könsneutralt pronomen, inget tvivel på det. Men jag tänker däremot inte ta ställning till om det är bra eller dåligt att låta ungarna gå på ett könsneutralt dagis och inte lägga någon vikt i könet utan istället i personen. Men det är när Belinda frågar denna mamma vilket kön hennes barn har och hon svarar, "vad spelar det för roll?" som jag klyvs mitt itu. Samtidigt som det kryper i mig av nyfikenhet över att få veta könet på denna unge så undrar jag varför det spelar så himla stor roll för oss. Varför är det så jävla viktigt att veta könet på den person man pratar med? Vad kommer förändras om vi får veta?

Det som jag där emot kan ta ställning till och som jag tycker är en helt fantastisk utveckling, är då föräldrar och vuxna i allmänhet låter heteronormen i samhället ta allt mindre plats som något självklart. I programmet får vi se denna mamma läsa en saga för hennes barn där hon byter ut "mamma och pappa" mot "två föräldrar". Är det något jag tycker är riktigt synd i dagens samhälle så är det just denna sinnessjuka heteronorm. Tänk vilket drömsamhälle vi skulle leva i om det kändes lika självklart för alla att man kan vara både homosexuell, heterosexuell eller bisexuell utan att behöva bära på någon sorts ångest eller förvirring. Hela uttrycket "att komma ut" är egentligen bara så himla märkligt. Varför ska man ens behöva "komma ut" om man är homosexuell? Varför måste man till och börja med dela in sig i ett fack? Varför antar vi att alla människor är heterosexuella tills motsatsen bevisas? Jag tror att just dessa ettiketter förvirrar alldeles för många, inklusive mig själv, för hur ska man som 18-åring bestämt veta vilken ettikett man ska ha resten av sitt liv? Jag förstår dom människor som vägrar sätta en ettikett på sig själva, det är egentligen ingenting jag heller föredrar att göra. För vad är egentligen definitionen av en heterosexuell människa? 

Det programmet i alla fall handlar om är hur spretig feminismen är, hur vi alla kämpar för olika saker, på olika sätt, med olika metoder. Frågan är vad som egentligen är rätt, kan man fortfarande kalla sig feminist trots att man är emot allt vad hen innebär och trots att man vill bära bikiniöverdel i badhuset? Är man fortfarande feminist trots att man rakar armhålor och sminkar sig? 
 
Svaret för mig är i alla fall ett självklart ja. Jag förstår att feminismen kan få en slags klang som många gånger låter motbjudande just för att man inte kan stå för allt vad alla andra feminister gör och tycker. Det finns ändå en sorts grundtanke med feminismen som man i detta program påstår har glömts bort lite. Exempelvis löneskillnaderna mellan män och kvinnor som fortfarande idag är för stora. Det gäller alltså att hitta den feminism som man själv kan stå för. Det finns ingen lagbok för vad feminism är och vad man måste stå för för att få kalla sig själv feminist. Grundtanken med feminismen är kort och gott lika rättigheter för både män och kvinnor och det är det som feminismen är för mig. Jag kan inte dela samma åsikter som samtliga feminister just för att vi alla drivs av olika frågor, inte heller kan andra anta innan dom vet, att bara för att jag är feminist så står jag för allt vad håriga armhålor, könsneutrala dagis och att bada toppless i simhallen innebär. För det gör jag inte, inte än i alla fall.
 
Min slutsats blir nog att det var ett otroligt intressant och vettigt program det där Fittstim, men jag tycker ändå att man ska glädjas åt feminismen i alla former.

Kommentarer
Postat av: Nyken

Att kalla sig för feminism är väl också att dela in sig i ett fack? Likasom att dela in heterosexuella, homosexuella och bisexuella i olika fack? :)

Svar: Ja det är klart det är, men hela det här programmet går ut på just hur spretig feminismen är, dvs vilket stort fack feminismen är, hur många som går under det facket trots att man kämpar och drivs i olika frågor. Och precis som jag skriver så är feminismen inte samma sak för mig som det är för många andra men ändå kan jag kalla mig själv för feminist precis som att dom kan kalla sig för feminister. Och precis som jag också skriver så tror jag många är rädda för att kalla sig feminister just för att man tror att man då behöver stå för allting vad feminismen innebär, vilket självklart inte stämmer. Man får plocka ihop dom delar inom feminismen man själv kan stå för, det kan man inte gällande sexuella läggningar. Där är istället facken redan förutbestämda och konkreta.
Emma Emanuelsson

2014-01-20 @ 23:46:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback