Hur roligt är det egentligen?

Idag lider jag av en sådan fruktansvärd ångest. 
 
Jag har lindat in mina ciderflaskor i strumpor för att päronen inte ska höra klirret i väskan, jag har köpt mitt snus i 17-års ålder utan leg, jag har smitit in på krogen utan att ha åldern inne, jag har ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet för att jag har gjort något jag verkligen inte får, jag har stått med hjärtat i halsgropen när polisen svängt upp invid smugglarens bil och frågat vad vi har för oss och jag har gått på Flamingo på torsdagkvällar med en flaska utblandad sprit i byxorna. 

Idag kan jag istället stå med en klirrande systemetpåse i handen i hallen när jag ska ut, jag får köpa både snus och komma in på krogen lagligt, jag har ingenting att ljuga om för mina föräldrar, smugglarna i Borlänge har åkt fast och Flamingo på vardagskvällarna är inte längre lika roligt. 

Plötsligt vill jag inget hellre än att stå i en mörk trappuppgång på Hagalund och köpa smuggelwiskey av en man i morgonrock. Plötsligt vill jag inget hellre än att gå på sliskiga hemmafester, lifta in till stan med randoms och träffa nya människor.

Idag går man istället på krogen, man planerar sitt spritintag med precision då man måste komma in för vakten men samtidigt vara så pass full att man inte behöver köpa speciellt många drinkar i baren. Man går inte ut på vardagskvällar på grund av mattelektioner dagen efter och man kör inte en tvådagars under helgen just för att man blir så in i helvete bakis. Och det är när jag som 18 år gammal upplever det på det här viset som jag får sådan sinnessjuk ångest. Jag tror på riktigt att mitt liv är över, att jag aldrig mer igen kommer ha roligt. Att jag aldrig igen kommer tycka något är spännande och pirrande kul. Men jag tror att denna ångest och längtan tillbaka till något enbart grundar sig i rädsla.

Jag är nämligen så pinsamt jävla rädd för framtiden. För första gången i mitt liv så vet jag inte vad som kommer hända nästa höst. Jag vet inte vad jag kommer göra med min sommar och jag vet inte vad jag kommer göra, i vilken stad jag kommer bo och med vilka människor jag kommer umgås med. Tidigare har jag upplevt min ovisshet som spännande men just nu ger den mig istället bara ångest. Djup, destruktiv jävla ångest. 
 
Vuxna människor försöker förklara för mig att det är nu som livet börjar, det är nu jag har möjligheten att göra vad jag vill. Men jag är så rädd för att definitionen och upplevelsen av glädje och spänning inte längre kommer vara densamma. För hur kul kan det egentligen vara att vara just vuxen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback