Hur känns det att heta Simon?

Tänk dig att du heter Simon. Du heter Simon, är född 1994 och bor tillsammans med dina föräldrar, din lillebror och en hårig hund i ett blåvitt hus i Kvarnsveden i Borlänge. Förra sommaren tog du studenten från Soltorgsgymnasiet och har sedan dess mest suttit i kassan på ICA Maxi. Du har en stor vänskapskrets och hänger mest på hemmafester om helgerna, ibland besöker du även Liljan och Flamingo när andan faller sig på. Du är singel och trivs bra som det.

En lördagnatt i Oktober har du lyckats hamna på en sunkig hemmafest i ett lägenhetshus på Bullermyren. Det är en del folk där och du står i köket med en hel drös andra människor. Du dricker öl, har ljusa jeans och en vit t-shirt på dig. Jag råkar också befinna mig på samma fest, i samma lägenhetshus, i samma kök. Jag är där tillsammans med några vänner och plötsligt kommer feminism på tal i det trånga köket. Grabbarna runt bordet börjar gapa högt om rabiesfeminister och manshat, dom slänger sig med ord om "jävla fittor", håriga ben och kortklippta luggar. På något vis och vänster får du i alla fall reda på att jag är feminist. Du är inte lika gapig som dom andra i köket men du hånler lite, skrattar och håller med grabbarnas tjat. Du frågar mig med ett stort hånlen, "vafan är du feminist för?".

Jag ler lite för mig själv och svarar lugnt; "vad heter du?". "Jag heter Simon", svarar du. "Hur känns det att heta Simon?" frågar jag dig och lägger huvudet lite på sne, fortfarande med ett lätt leende. Du förstår nog inte längre vad jag håller på med men du svarar, "jo, det känns gött som fan". "Fick du bestämma ditt namn själv?" fortsätter jag och du svarar självklart nej medan du skakar på huvudet. 
 
Tänk dig Simon, tänk dig om du och alla Simon i hela världen fick mindre lön än alla andra för samma sorts arbete. Hur skulle det kännas att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig om dom flesta andra ansåg att det var okej att skada dom som heter Simon. Tänk dig att 97% av dom som dessutom gör det slipper fängelsestraff. Tänk dig att dina föräldrar i ditt blåvita hus i Kvarnsveden ständigt varnar dig för att vistas på potentiella brottsplatser istället för att arbeta för att stoppa den skeva synen världen har på alla med namnet Simon, inklusive deras egen son. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig att du har varit på Liljan en fredagkväll, du är kraftigt berusad och är påväg hem. En Patrik, en Olle och en Staffan kommer gåendes längst vägen, tillsammans slår dom dig plötsligt till marken. Dagen efter möter du människor som anklagar dig för att ha varit för berusad istället för att anklaga dom som orsakade dina 6 stygn i bakhuvudet. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig att någon inte skulle vilja ha dig på grund av ditt namn. Hur känns det att heta Simon då?

Tänk dig Simon, tänk dig om du trots denna fruktansvärda motgång ändå försökte kämpa för din och alla andra Simons rättigheter. Tänk dig då om du stötte på människor som kallar dig för fula ord, som tror att du hatar alla som inte heter Simon, som hotar att skada dig, när det enda du vill faktiskt bara är att alla ska ha samma rättigheter. Just för att du anser att du inte är olik någon annan och just för att du faktiskt inte har valt ditt eget namn. Hur känns det att heta Simon då?

"Fråga dig själv det här och fundera sedan på varför du inte är feminist" avslutar jag och vänder hastigt på klacken. 

Paket på posten

Fick lite roligheter på posten här i veckan! En ögonskuggspalett från The Body Shop, en triopalett med rouge från Sleek samt en borste från Sigma
 
 
Paletten är från The Body Shops vinterkollektion och jag har nog kärat ner mig totalt. Skuggorna är inte alls så rosa/lila som dom ser ut i paletten utan väl på huden går de istället mot det bruna hållet. 

 

Hur roligt är det egentligen?

Idag lider jag av en sådan fruktansvärd ångest. 
 
Jag har lindat in mina ciderflaskor i strumpor för att päronen inte ska höra klirret i väskan, jag har köpt mitt snus i 17-års ålder utan leg, jag har smitit in på krogen utan att ha åldern inne, jag har ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet för att jag har gjort något jag verkligen inte får, jag har stått med hjärtat i halsgropen när polisen svängt upp invid smugglarens bil och frågat vad vi har för oss och jag har gått på Flamingo på torsdagkvällar med en flaska utblandad sprit i byxorna. 

Idag kan jag istället stå med en klirrande systemetpåse i handen i hallen när jag ska ut, jag får köpa både snus och komma in på krogen lagligt, jag har ingenting att ljuga om för mina föräldrar, smugglarna i Borlänge har åkt fast och Flamingo på vardagskvällarna är inte längre lika roligt. 

Plötsligt vill jag inget hellre än att stå i en mörk trappuppgång på Hagalund och köpa smuggelwiskey av en man i morgonrock. Plötsligt vill jag inget hellre än att gå på sliskiga hemmafester, lifta in till stan med randoms och träffa nya människor.

Idag går man istället på krogen, man planerar sitt spritintag med precision då man måste komma in för vakten men samtidigt vara så pass full att man inte behöver köpa speciellt många drinkar i baren. Man går inte ut på vardagskvällar på grund av mattelektioner dagen efter och man kör inte en tvådagars under helgen just för att man blir så in i helvete bakis. Och det är när jag som 18 år gammal upplever det på det här viset som jag får sådan sinnessjuk ångest. Jag tror på riktigt att mitt liv är över, att jag aldrig mer igen kommer ha roligt. Att jag aldrig igen kommer tycka något är spännande och pirrande kul. Men jag tror att denna ångest och längtan tillbaka till något enbart grundar sig i rädsla.

Jag är nämligen så pinsamt jävla rädd för framtiden. För första gången i mitt liv så vet jag inte vad som kommer hända nästa höst. Jag vet inte vad jag kommer göra med min sommar och jag vet inte vad jag kommer göra, i vilken stad jag kommer bo och med vilka människor jag kommer umgås med. Tidigare har jag upplevt min ovisshet som spännande men just nu ger den mig istället bara ångest. Djup, destruktiv jävla ångest. 
 
Vuxna människor försöker förklara för mig att det är nu som livet börjar, det är nu jag har möjligheten att göra vad jag vill. Men jag är så rädd för att definitionen och upplevelsen av glädje och spänning inte längre kommer vara densamma. För hur kul kan det egentligen vara att vara just vuxen?