Att känna sig otillräcklig

Jag vet inte om jag någonsin tidigare känt mig så otillräcklig. Jag ska prestera i skolan, skriva uppsatser på A-nivå, tävla om att få tala på muntliga seminurium, lära sig 75 spanska glosor och hinna med att räkna alla mattetal som skall räknas varje vecka. Jag ska hinna med att vara en bra och rolig flickvän, en god vän samt en positiv och glad klasskamrat. Jag ska plötsligt lära mig köra bil, både i praktiken samt i teorin. Att kunna ta in kritiken man får vid varje lektion, göra läxor man får, träna körning hemma samt plugga teori parallellt med detta. Jag ska dessutom orka ta tag i träningen som jag lagt på is i ett halvår nu och känna dåligt samvete för att jag inte brukat mitt träningskort. Jag ska även gärna hinna med att fika hos mormor, hälsa på i min mosters nya lägenhet, vara pratglad och trevlig hemma vid matbordet samt någonstans mellan allting, ta hand om mig själv. Att få mina åtta-nio timmars sömn varje natt, äta tillräckligt samt få vara ensam och göra ingenting ibland. 
 
Idag blev det för mycket och jag undrar hur jag ska orka med.

Att behöva varandra

Jag tror att det är motgångar som ger den största chansen att tillsammans bli starkare. 
 

De två senaste veckornas finaste

- Att skriva in sig på körskolan.
- Att min moster flyttat hem till Borlänge igen efter alldeles för många år i Stockholm.
- Att ha sin första körlektion och få beröm för sin körning.
- Att få fira min och Anders första månad tillsammans.♥
- Att se solen gå upp bakom husen en kylig måndagmorgon i väntan på en försenad buss.
- Att få fira min mosters examen från högskolan med ett restaurangbesök. 
- Att stå och le stort för sig själv i rulltrappan.
- Att räkna matte en lördagmorgon och känna sig duktig.
- Att lära sig åka snowboard ner för hela barnbacken i Romme utan att ramla.
- Att skratta tills magen krampar och man ligger på golvet.
- Att säga "nu kommer du ingenstans" och samtidigt hålla om min pojk så hårt jag bara kan.
- Att få träffa min bästa vän över en god fika. ♥
- Att få inhandla ett nytt klädesplagg för ett par hundralappar för mycket.
 
 

Så himla fin dag

Den här lördagen har varit så fruktansvärt fin. Imorse vaknade jag upp till fina sms från min pojk innan jag vid tio satt vid köksbordet och åt dagens första mål mat framför matteboken. Min saknade Anders stod på trappen strax efter elva så honom fick jag allt krama på ett par timmar innan vi sa hejdå och jag städade undan på mitt rum. Tog mig dessutom en promenad upp till Coop för att köpa mig en påse godis innan ännu lite mer matteräkning. Sedan var det bara att släpa kassar och kartonger från skåpbil till lägenhet. Min finaste moster flyttar nämligen hem till Borlänge efter alldeles för många år i Stockholm nu, vilken dag som helst. Åh så fint ♥ Tryckte lite Calzone & bea efter det tillsammans med mina päron och nu ligger jag här och väntar på att få ta bussen till Romme för att spendera natten med pojken jag tycker om mest. 
 
Jag vet inte, men den här dagen har bara gjort mig så himla glad. Ville bara berätta det, hoppas eran lördag har varit lika bra! ♥
 

Att välja sina vänner med omsorg

"Varför förlåter du honom hela tiden?"
"För att jag tycker om honom."
 
Jag lärde mig mycket förra året. Bland annat att jag är starkare än jag först trodde, att man ska uppskatta småsaker och att livet är något vi fått för att göra det så fint som möjligt. Det finns dock något jag fick otroligt klart för mig och som jag hoppas att jag från och med nu kommer bära med mig tills jag dör. Att enbart umgås med människor som ger en energi istället för att ta.
 
Jag råkar inte vara någon Blondinbella som tycker att man ska "göra slut" med alla dom vänner och familjemedlemmar som ger en negativ energi och sen stänga dom ute för gott. Men jag har förstått vikten i att välja sina vänner med omsorg. Jag tröttnade förra året på att ständigt gå runt och tänka "det där gjorde mig lite ledsen, men jag vet att hen inte menar något illa". Att ständigt höra nedvärderande kommentarer och pikar, att känna sig obekväm, liten, känna att man inte kan vara sig själv, ja det tar fruktansvärt mycket energi. Bara den grejen att vilja dela sin glädje med någon, att vilja berätta något som gjort en väldigt väldigt glad och när man gör det, ja då får man bara någon dryg kommentar tillbaka som raserar hela ens tillfälliga glädje. Jag trodde liksom lite att vänskap var något som resulterade i styrka och glädje för båda parter, en relation där man styrker varandra och får varandra att må lite lite bättre än vad man redan gjorde. Inte tvärtom. 
 
Jag tycker inte att den enda lösningen på problemet är att radera både telefonnummer och facebookvänner. Det jag tror är viktigast är att först och främst erkänna för sig själv att dessa människor inte gör en lycklig, spelar ingen roll hur mycket man tycker om personerna i fråga. Att tänka på exakt vad det är som egentligen gör en ledsen och kanske fundera på varför. När man väl gjort det, ja då ska man antigen sluta umgås med dom varenda lördagkväll eller bara bita i det sura äpplet och låta dumma kommentarer rinna av en och istället dela sin glädje med dom människorna som förtjänar det. 
 
Jag behöver inte människor som får mig att känna mig liten i mitt liv. Jag vill ha vänner som inte dömer mig, som  tycker om mig som jag är trots mina brister, som kan skämta utan att vara elaka, som får mig att skratta och känna mig bekväm. Jag vill ha vänner som blir glada för min skull när jag är glad. 
 
Så snälla kompisar, visa varandra uppskattning och tänk på vad ni säger. Det kan göra ondare än vad som var meningen. Och kom ihåg, kärlek är ingen anledning till att förlåta, så länge inte den kärleken gör dig lycklig.
 
Peace ♥
 

Besviken på mig själv

Jag förvånas över mig själv, jag ser sidor hos mig själv jag tidigare aldrig upptäckt, jag känner saker jag aldrig tidigare känt. Det som gör ont, ja det är upptäckten om att jag är så otroligt mycket svagare än jag först trodde. 
 

Trots dåliga studieresultat & äcklig lunch

 
Ville bara påminna er om att livet är bra ♥
glöm aldrig det
 

I'm happy and in love

Jag älskar när vi skojbråkar i sängen och jag gör ett fösök till att rymma där ifrån när du plötsligt håller om mig så hårt att jag inte kommer nånstans. 
 
Jag älskar den snea minen du alltid gör med munnen och smilgropen du då får i ena kinden när du fixar håret framför badrumsspegeln.
 
Jag älskar att du så fort vi sitter bredvid varandra, lägger handen på mitt lår. Det ger mig känslan av samhörighet.
 
Jag älskar när du attackerar mig med pussar så jag till slut vänder bort huvudet och brister i skratt. 
 
Jag älskar dina födelsemärken du har på din vänstra kind.
 
Jag älskar när jag får dig att skratta.
 
Och jag älskar att du får det att pirra i min mage. ♥
 

Att tycka om någon så mycket att man nästan spricker

 
Det här tycker jag är fint och det gör mig så himla himla glad. Världens finaste pojke ♥
 

Melissa kan hon med sina ord

Jag har aldrig förstått förrän nu.
 
"Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?"
 

Kärlek till er

Jag vill bara säga tack till dom som den senaste tiden gett mig komplimanger för vad jag gör på den här adressen. Jag har alltid skrivit för min egen skull, just för att jag har ett så fruktansvärt stort behov av att uttrycka mig i text, både när jag är glad och ledsen. Det är sällan jag skriver i klartext här, utan jag är mest bara ute efter att förmedla en känsla eller åsikt. Men med tiden så har jag ändå skaffat mig ett par mål jag strävar efter att uppnå med mitt skrivande.

Jag vill bara visa på att vi inte är mer än människor, visa på att det faktiskt är okej att ena stunden vara ledsen och i andra istället känna lyckorus. Det är när människor känner igen sig i vad jag skriver och berättar som jag känner att jag lyckas med det jag gör. Finns det en enda människa som på något vis kan känna lite tillfredsställelse i vad jag skriver, någon som kan känna igen sig och för en stund inte känna sig ensam med sina känslor, ja då är jag nöjd. Kanske mycket för att jag själv just önskar att jag ibland fick känna att jag inte är ensam om vad jag känner och tänker. Jag blir därför så otroligt glad och framför allt rörd när människor berömmer mig för mitt arbete och sätt att skriva. 
 
"Känner igen mig i precis allt du skriver."
"Fortsätt skriv Emma, för du är väldigt bra på det!"
"Din blogg är så bra! Den får mig att fatta hur bra livet fan är!"
 
Ni påminner mig dessutom om att jag måste ge människor mer komplimanger, just för att man blir så himla glad av det. Tusen tack fina ni, era ord betyder nå enormt. Tack! ♥