Remember

 "After everything, I still believe this world is a beautiful place."
 

Jag kan inte laga en trasig själ

"Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan."
 

I wish that, alla förstod innebörden av respekt

"We accept the love we think we deserve."
 
Det kan många gånger vara svårt att förstå vad respekt och kärlek innebär innan man verkligen har fått uppleva det. Jag har aldrig varit blind dom gånger någon gjort mig illa eller då någon behandlat mig respektlöst. Men jag har accepterat. Jag har accepterat att människor behandlat mig illa just för att jag har tyckt om personen i fråga. Jag har försökt klara mig själv och varit stark och gjort mitt bästa för att gå ur det hela med rak rygg - något jag allt för ofta tyvärr har misslyckats med. För idag kan jag inte säga annat än att det gör ont i mig när jag tänker tillbaka. Jag har en människa i mitt liv idag som respkterar mina tårar, mina ord, mina brister och känslor. Jag har hittat en människa som ser mig, som lyssnar och tröstar. Som har respekten nog att kunna be om ursäkt när han har gjort fel. En människa som istället för att klanka ner, får mig att känna mig värdefull.

Så ja, det gör lite ont i mig att jag tidigare accepterat när någon skrattat åt mina tårar och känslor. Att jag accepterat hur någon behandlat mig som ett andrahandsval, kört med mig som om jag vore deras leksak. Det gör ont i mig att jag har accepterat hur människor jag tyckt om, slängt skit på mig och fått mig att känna mig liten som människa.

Jag vet dock inte vad som är värst, att jag accepterade, eller att jag visste men ingenting gjorde. 
 
 

Om ni råkat glömma bort mitt gingerfejs

 

...

"You're not afraid to love, you're just afraid of not being loved."
 

Ingen riktig kvalle - men bara för att ni klagar på att jag ingenting skriver

Under den senaste tiden har jag gjort en del, lite för mycket kanske. För mycket av det tråkiga och för lite av det roliga. Jag skriver matteprov, lunchdejtar tillsammans med min pojkvän, nöter teoritester på Internet, kämpar mig igenom en fruktansvärd projektvecka, briljerar på körlektioner och gläds över god choklad jag får av mormor. Jag spelar laserdome tillsammans med min klass och tycker det är löjligt roligt, kramas med Anders om kvällarna (♥) och fäller ibland en tår över den hopplösa känslan som tar upp stora delar av min kropp nu för tiden. Tvingar min pojk att se på Melodifestivalen, längtar till sportlov och tröstäter choklad mellan åt.
 
Mitt liv är måttligt intressant för tillfället. Har ingen hjärtskärande kärlekshistoria att bjuda på, inga påhittiga citat eller långa bildinlägg om roliga upplevelser att skriva. Jag försöker bara överleva. Jag försöker bara ta ett körkort och klara av skolan inom de betygsramarna jag tillåter. 

Ta hand om er ♥
 
 

Fäller ett par tårar och låter huvudvärken explodera

Jag har stått och balanserat på bristningsgränsen ett tag nu. Det är dagar som dessa som jag är så fruktansvärt tacksam för både min mammas och pojkväns axel jag tillåts gråta mot. Det känns tungt nu och det gör lite ont i mig att jag hamnat på samma plats jag befann mig på förra året. Den här gången är jag dock bra mycket klokare. Jag försöker vara stark. 
 
 

Jag är ju värd det här

Det som gör ondast är att den här känslan grundar sig i min ovana vid tanken på att någon vill vara med mig, bara mig.