En känsla som en pojke inte förstår

Att kliva av nattbussen strax innan halv tre på natten i ett mörkt Årby. Med nakna ben, skinnjacka, ett tungt huvud och en fylla som envisas med att sitta i trots ett halvt dussin vattenglas på krogen. Jag är ensam, jag har precis tryckt en kokt korv på pizzerian i stan och vill inget annat än att få tvätta bort mascaran som efter ett par tårar inte är lika fyllig längre. Jag lämnar bussen och hör ett fyllesorl medan jag med snabba steg tar spjärn hemmåt. Jag slänger en blick över axeln och ser att en ung kille iklädd vit, långärmad tröja klivit av på samma busshållsplats. Jag iakttog att han spenderat några timmar på gymmet då tröjan spände över armarna på honom och jag hör tydligt att han liksom jag, går med snabba steg. Faktiskt rätt läskigt snabba. För plötsligt är det jag som går med skräckfylld blick och  funderar över hur högt jag ska skrika om han strax skulle springa ikapp mig och slänga ner mig i något buskage för att utnyttja en kvinnas svaga position. Jag funderar på om någon skulle rädda mig, om någon skulle springa ut och hjälpa mig. Jag ökar takten, går så snabbt jag kan samtidigt som jag tycks höra att även han ökar takten bakom mig. 
 
Troligtvis var denna unga man precis som jag, sugen på att komma hem till sin säng och sova. Troligtvis hade han, precis som jag, spenderat de senaste timmarna på krogen och kanske tryckt en kebabtallrik på stan innan bussen gick. Troligtvis var han en vänlig man som aldrig skulle göra en oskyldig flicka illa. 
 
Ni ska veta en sak, jag är rätt van vid att promenera hem från både stan och nattbussen mitt i mörka natten, men man vänjer sig aldrig. Varenda gång går man på helspänn, med de snabbaste stegen man kan och med ett par öron som snappar upp varenda litet väsen. Jag har vänner som vägrar åka buss/gå hem ensamma på natten. En kort promenad på 3 minuter från bussen är som en jävla skräckresa när man har ett fyllo bakom sig och vet att det är släckt i alla hus. För hur det än är så vet jag att jag är toltalt maktlös om något skulle hända och jag har ett par föräldrar som gång på gång sagt åt mig att inte gå hem ensam på nätterna.
 
Det jag försöker komma fram till är i alla fall att, jag tycker det är så vidrigt att jag och mina vänner ska tycka att det är otäckt att vara ensamma ute på natten. Jag tycker det är så vidrigt att våra föräldrar ens ska behöva uppmana oss att alltid ha sällskap när vi är ute på nätterna. Det äcklar mig att vi ens vet om känslan att vilja ringa en vän eller partner när vi ska gå hemmåt om nätterna ut i fall att något skulle hända. Jag tycker det är så vidrigt att jag ska behöva känna att, så fort jag är ensam på en mörk väg med en annan man, så är han en potentiell våldtäcksman. 
 
Jag tror aldrig att den sortens samhälle kommer uppstå, men jag önskar så innerligt att våra föräldrar istället för att hjärntvätta deras döttrar om att aldrig gå ensamma på nätterna, kunde lära deras söner att aldrig aldrig aldrig någonsin utnyttja en kvinnas, eller mans, situation. 
 
Att tillägga, då det kan finnas någon vidrig mansgris som läser, jag tror inte att alla män är potentiella våldtäcksmän, jag tror och hoppas att det bara finns en väldigt liten del människor som har samvete att göra något liknande mot en annan människa. Det jag beskriver är istället en rädsla, en rädsla som väcker skrämmande känslor & tankar, en rädsla för något jag egentligen inte borde behöva vara rädd för.
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback