Världens bästa mormor

Fina fina mormor, jag är så otroligt tacksam över att få käka morotskaka och prata om kärlek, vänskap och livet som ung tillsammans med dig vid köksbordet. ♥
 

Jag vill vara ensam och stark

Förlåt, jag blev rädd. 
Snälla håll avstånd, jag vill ju inte.
Eller vill jag? Jag vet inte.
 

A smile

 

Det enda jag saknar är min obegränsade fantasi - för det vet jag att jag hade

Jag blir så trött varenda gång jag hör folk tjata om att dom vill vara barn igen, "livet var så enkelt då". Ursäkta att jag stör stämningen men fyfan vad jag är glad över att ha vuxit upp! Jag minns till och börja med inte mitt liv som ettåring och har därför ingenting att "längta tillbaka till" så att säga. Problem får vi så fort vi börjar förstå saker både om oss själva och om andra människor, och när man börjar göra det så är man inte speciellt gammal. Vi har kommit olika långt i livet beroende på hur gamla vi är, vissa problem hör till vissa tidsperioder i livet. Det jag menar är att, problemen du hade som fyraåring tog då upp lika stor del av ditt liv som dom problem du har idag också gör. När man var fyra upplevde man kanske inte bakisångesten eller gick runt med ett brustet hjärta och tårar bakom ögonlocken. Men kanske blev man retad på dagis, bråkade med brorsan tills man grät och kanske ramlade man ur gungan i högsta fart så man fick ont i benet. Livet var inte "lättare" när du var mindre, du hade bara inte kommit lika långt som du har idag och hade därför ingenting att jämföra med. När du är femtio och trebarnsmorsa kommer du se din tid som sjutton på samma vis som du idag ser din tid som fyraåring, "det var så enkelt då". 
 
Självklart kan jag idag önska att jag kunde sitta på golvet och leka med Barbies timme efter timme istället för att skriva historiauppsatser, självklart önskar jag att ett bråk med brorsan var mitt största problem för dagen istället för dumma framtidsval och värkande hjärtan. Men när jag sedan ser barnen på dagis som var eviga dag tvingas vara utomhus i sina galonbyxor och tjocka vantar så minns jag bara hur mycket jag avskydde den tiden på dygnet och önskade att jag fick bestämma över min tid själv. Och när jag ser pundarungar vid busshållsplatsen inte äldre än 97or med mjukisbyxor, nedgångna uggs, alldeles för mycket foundation i ansiktet och så pass mycket mascara på fransarna att dom klumpats ihop i en enda klump, så är jag bara så tacksam över att jag har hittat mig själv och känner mig trygg i det. Jag saknar inte tiden som liten, jag tror inte att mitt liv då kändes lättare än vad det gör idag. Idag vet jag vem jag är och jag känner mig stark och trygg i det. Jag får ta mina egna beslut och bestämma över min tid själv och jag blir framför allt tagen på allvar av andra människor. Och kanske det viktigaste av allt, idag vet jag hur djup, äkta kärlek & lycka känns ... 
 
Jag är så jävla glad över att vara sjutton, jag vill faktiskt inte vara en dag yngre!
 

To be continued!

Om ni bara visste vad jag har gjort idag ...
 

Tolka det hur ni vill

Gå aldrig med på något. Så länge en del av dig säger nej, ja då ska du fortsätta säga nej tills du känner i hela kroppen att du vill. Ibland känner jag mig som en 70-årig gammal kärring som vill lära hela världen att dom inte ska göra samma misstag som mig. Anledningen till det är så pass enkel att jag faktiskt vet hur ont det gör efteråt. En ångestliknande känsla där man känner sig smutsig och dålig och känner hur tårarna kryper fram i tårkanalerna. Du drar dig tillbaka, vill försvinna och lovar dig själv att aldrig någonsin göra om det ... tills nästa gång. 
 
Jag har sagt det förut men säger det igen, fick jag lära alla flickor på denna jord en enda sak, ja då önskar jag att alla behandlade sig själva med värdighet och respekt, ta hand om er själva och var egoistiska
 

Man har väl höstlov

 
Efter en mycket fin vecka tillbringar jag min fredagkväll i soffan med en påse godis och OTH på tvn. Livet känns bra. 
 

När orden inte räcker till

Jag vill kladda ner en hel tavla med oljefärger. Jag vill få ur mig det jag inte kan sätta ord på. Jag vill, helt utan någon sorts plan, doppa penseln i dramatiska färger och täcka en stor vit duk medan hög musik spelas ur högtalarna. Jag vill skapa något som ingen annan förstår, kanske just för att ingen riktigt behöver förstå just nu.
 

dagens skämt

På jakt i tvättstugan efter en sprayflaska med vatten i hittar jag på en med genomskinlig vätska i. Sprayar ner hela håret och ganska snabbt inser jag att jag sprayat hela håret blött med ättika.
 
VAD FAN HAR JAG GJORT GUD FÖR ONT?! 
 

10 saker ni kanske inte visste om mig

- Jag ägde mitt första smink först i slutet av nionde klass.
- Jag är svag för blodpudding. 
- Jag måste ta ett tuggummi varje vardagmorgon innan jag kliver på bussen - tvångstanke. 
- Jag har käkat fluortabletter efter varje middag så länge jag kan minnas.
- Jag har gått i terapi för min läkar- och tandläkarskräck. 
- Jag föredrar Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda.
- Jag skriver 5-års dagbok.
- Jag är en sån rutinmänniska att jag gör samma saker på samma klockslag varenda vardagmorgon.
- Jag kan inte hantera stress.
- Jag har alltid viljat ha glasögon. 
 

Ni skrämmer mig

Det är skräckblandad förtjusning jag känner när jag märker att ni bara blir fler och fler som besöker mitt ego på nätet. Jag har alltid bloggat för min egen skull, dels för att jag tycker det är roligt men även för att jag har ett otroligt behov av att uttrycka mig både när jag är glad och ledsen. Sen råkar jag ju faktiskt tycka att det är otroligt roligt att både provocera och engagera, att få respons, positiv som negativ, är så fruktansvärt roligt. Dock tror jag inte denna blogg hade existerat om det inte vore för att skriva faktiskt råkar vara det roligaste jag vet. Och med handen på hjärtat, det är mycket få saker som gör mig gladare än en komplimang för mitt sätt att skriva. 
 
Jag har under mina senaste år många gånger fått höra att jag är bitchig, dom gångerna ler jag lite, skakar på huvudet och tänker "du känner inte mig". Den här bloggen råkar vara en kopia av den svagaste Emma, och det är just därför det skrämmer mig många gånger så djävulskt att ni faktiskt är här. Människor jag knappt känner, människor jag inte ens skulle heja på på stan går in här och läser om när jag är som svagast. 
 
Jag har aldrig viljat att ni ska vara speciellt många, nu är ni fler än jag egentligen hade viljat från första början. Men jag tar det istället som en komplimang, bugar och bockar och njuter av att ni är så nyfikna på mitt liv. Istället för att vara rädd och skämmas tänker jag säga välkommen, välkommen till mitt otroligt trassliga känslo- och tankesystem! 
 
Enjoy. 
 
 

Bort med skiten

Nu har jag fått min dos av nagellack för en femårsperiod framöver. Flickor, hur fan står ni ut?!
 

Ikväll är jag Lucia

 
Igår skrev jag ett pinsamt dåligt matteprov innan vi fikade så djävulskt i skolan att vi alla, inklusive lärare, gick runt och fnittrade i något sorts sjukt jävla sockerrus. Var helt fascinerad, att man kunde känna så starka fyllekänslor av socker har jag tidigare aldrig upplevt. Fikadagar for the win! 
 
Idag har jag istället sovit, käkat American Take Away samt bundit klart min luciakrona med allt vad växtligheter och röda band heter. Ikväll väntar nämligen halloweenfest tillsammans med en hel drös fina vänner! Hoppas på en kväll fylld av glädje, skratt, dans och lite för mycket Rom&Cola. Ha det bra kompisar, party hard men ta hand om varandra ♥
 

choose to be happy

Jag börjar sakta men säkert förstå vad du menar. 
Plötsligt känner jag inte riktigt igen mig själv. 
Man blir som man umgås, eller hur var det?
Peace. 
 

från ingenstans

Jag är så glad om dagarna att det nästan skrämmer mig. Jag är glad inifrån och ut, uppifrån och ner. Jag vet faktiskt inte varför, men jag är så tacksam. Jag behöver det här. Tack 
 

Tisdag - välkommen till METG!

 
Idag har jag trippat runt i kavaj och haft ett leende på läpparna. En lång dag i skolan och ett fantastiskt roligt öppet hus på METG har stått på schemat. Jag har proppat fika i personalrummet tillsammans med Emma tills vi hade kaksmulor i håret och hade skräpat ner hela golvet. Vi har käkat otroligt goda baguetter och träffat en himla massa nyfikna 97:or och deras föräldrar. Spelat lite volleyboll och glädjts över fina provresultat har vi också hunnit med! Bra jävla dag. 
 

Who run the world? Girls!

"Föresten, vad snygg du är!"
"Du är söt."
"Vad fin du är idag!"
"Vad duktig du är!"
 
People, vi är så förbaskat dåliga på att ge varandra spontana komplimanger. Ovanstående meningar är fina ord som etsat sig fast i mig, just för att jag blev så himla glad när jag fick höra det. Det dessa meningar har gemensamt, är att de alla kom ur fyra olika flickors munnar. Jag har på senare tid märkt att en komplimang från en tjejkompis eller en främmande flicka betyder så himla mycket mer än det man får höra från pojkar. Anledning? Det känns mer äkta. Jag menar, jag har blivit med någon sorts störning det senaste och tar i princip allt pojkar säger till mig med en skopa salt. Det enda som snurrar i huvudet på mig där och då är "jaha, du är kåt ikväll och hoppas på ett ligg senare genom att säga något smörigt". Det flickor säger känns bara så mycket mer äkta, som det verkligen kommer från hjärtat. Dom har ingen annan avsikt med det än att bara vara snälla och göra någon annan glad. För glad blir man, man blir så himla glad när någon spontant säger något fint om en. 

Beröm varandra, ge varandra komplimanger och mena det ni säger. Jag vet att det gör så himla mycket, jag vet att bara ett par få ord ger så mycket glädje. Och vem vill inte sprida glädje till människor man faktiskt tycker om? 

Peace. 
 

världens bästa Emma ♥

 

Taggar ny vecka

 
Nu väntar gofika, Solsidan och levande ljus på min favoritplats
 

welcome back

Glädjen som uppstår när man står i provrummet och provar bhar och märker att tuttarna har växt. Hello min saknade D-kupa, jag är glad över och ha dig tillbaka!
 

push people away

Den senaste tiden har jag bara blivit så jävla rädd. Det kryper i mig så fort någon börjar komma mig nära rent känslomässigt. Kanske har jag tröttnat på att tycka om människor just för att det gör så himla himla ont att bli sårad. Sårad blir man alltid, någon gång, av alla. Lösningen? Försök hålla människor på avstånd. Jag vill inte känna att jag hör ihop med någon, vill inte känna att jag är beroende av att ha vissa personer i mitt liv, vill inte känna att min lycka beror på andra människor. Jag vill bara vara självständig, varför ska det vara så svårt? 
 

nattbussångest

Gårdagen var fin. Jag var glad, det var fredag och jag fick dansa och dricka groggar tillsammans med ett par mycket mycket fina människor. Förutom min ångest på nattbussen hem kändes livet väldigt bra. Idag käkar jag istället äppelpaj, tittar på OTH, klunkar vatten och luktar herrparfym. Jag känner mig nog rätt lycklig för tillfället. 

Kroppen vet mer än du själv vet

"Är det inte okej att vara ledsen då?"
"Nej, inte när man inte vet varför man är ledsen."

"Tror du kroppen vet då?"
"Ja, det tror jag..."

alkoholens roll i svensk kultur

 
 
Jag har precis sett på den här dokumentären. Den handlar om hur barn och ungdomar ser på alkohol och hur viktig roll alkohol har i vår kultur
 
De intervjuar ett par 7-åringar i filmen som allihop berättar hur obehagligt de tycker det är när deras egna föräldrar dricker alkohol. De beskriver att man ser hur förändrade vuxna människor blir efter ett par glas vin, hur deras trygghet försvinner i takt med att föräldrarna får mindre och mindre kontroll. Det gör så ont i mig just för att jag själv känner igen mig i vad de små barnen beskriver. När jag själv var mindre tyckte jag att det var så fruktansvärt obehagligt när pappa alltid när han druckit lite för mycket (som för övrigt var väldigt sällan) började härja och livligt diskutera frågor han aldrig tidigare nämnt, hur alla skrattade och var högljudda. Jag kände mig otrygg och osäker, kände att det inte riktigt fanns någon som kunde ta hand om mig. 
 
I filmen intervjuar dom dessutom två tjejer, 15 och 16 år gamla från Stockholm. De får, utan konstigheter, åka på tennisveckan i Båstad där dom samlas på stranden för att tillsammans sörpla vin och dreggla över alla nattklubbar de inte kommer in på. När de till en början förklarar hur moget dom festar, att dom anser sig vara lika vuxna som 20-åringarna på klubbarna och i andra stunden berättar "syftet med den kvällen var att supa sig så full som möjligt". Jag vet inte, men det finns en anledning till varför det finns en åldergräns på alkohol och klubbar. När man är 14-15 år tror man alltid att man är större än vad man är. Börjar man då dricka alkohol som 14-åring kommer ens syn på alkohol ha förändrats rätt drastiskt tills man fyllt 18. Hur mycket man än tror att man dricker på ett moget och förståndigt vis när man är 15 år gammal, kommer man se annorlunda på saken när man fyllt myndig. 
 
Genom hela dokumentären trycker dom på att barn och ungdomar anammar vuxnas beteende. Ungdomar förklarar hela tiden att vi inte gör något fel så länge vuxna gör likadant. De 7-åriga barnen kan så skrämmande mycket om alkohol och för dom är det så självklart att "såhär gör man när man är vuxen". Att alkohol är en så stor del av vår kultur är nästan vidrigt, att det är så självklart att alla dricker och man istället blir förvånad så fort någon inte gör det. Alkohol är en drog precis som cigaretter, snus, amfetamin och cannabis. Inte blir jag förvånad så fort någon inte röker.. ?
 
Jag har alltid haft en himla distans till alkohol. Jag har alltid varit rädd för det alkohol gör med kroppen. Idag ser jag alkohol som ett sätt att fly verkligheten. Jag tycker egentligen att det är så tragiskt att använda droger som ett tröst-/belöningssystem. Att man, så fort man mår dåligt eller känner sig nere, vill trösta sig själv med alkohol. Eller då man "belönar" sig själv efter en jobbig dag med lite nikotin. Det känns så tragiskt dom gånger man känner abstinens efter just alkoholsmaken även fast den egentligen inte är god. Vad är det här egentligen för kultur att hänga i granen? 
 
Det man inte förstår som barn är att tillfällena man dricker alkohol är så mycket mer än bara själva berusningen. Jag kommer alltid ha respekt för alkohol och förstå hur folk som väljer att avstå ser på saken då jag varit likadan själv. Dock kan jag inte blunda för att alkohol både är gott (oftast), roligt (oftast) och befriande. Dock hoppas jag att jag senare som förälder fortfarande minns känslan av att vara ensam bland berusade vuxna. 

Tavlor

Fick något roligt på posten här i veckan. Jag knåpade ihop ett par texter i PS som jag skickade på förstoring och tadaa, titta så fint det blev! Min tidigare väldigt tomma vägg är nu istället väldigt fin. Jag är nöjd som tusan. 

öronkant

 
I onsdags fick min lilla samling i örat nytt sällskap i öronkanten. Det gjorde ont och knakade men jag var glad ändå. Längtar tills jag får byta ut smycket till en fin silverring och jag håller tummar och tår att det läker fint, för i så fall blir det troligtvis en conch i högerörat till vintern! Åh ♥

ett år sen ♥

 
Du har lärt mig att man ska följa sina drömmar. Du har lärt mig att man ska visa kärlek till dom människor man älskar. Du har lärt mig att jag är bra som jag är. Du har lärt mig ditt hemliga recept på varm choklad och visat hur man skämmer bort en hund på bästa sätt. Du har visat mig att jag är starkare än jag någonsin trott och du har visat mig hur världens bästa morfar ska vara. 

Kan inte säga mer än att det gör ont nu, och jag saknar dig så fruktansvärt ♥

Ken Ring sätter ord på mina känslor

"jag svär, jag tackar dig för alla våra minnen
jag hoppas du är stolt när du ser mig från himlen
jag saknar dig, jag saknar dig"
 

Själen av en vän



Ken Ring är en sådan man som gör mig lite lätt knäsvag (precis som min älskling Rodney, likheterna får ni se själva). Kanske mycket på grund av att han är så fruktansvärt bra på det han gör och samtidigt är en av mycket få som kan få mig att fälla tårar enbart på grund av en fruktansvärt fin låttext. Fin man det där!
 

Lars Winnerbäck

"Det mörker du ser gör att stjärnorna syns mer."