Finns det verkligen något som heter för alltid?

Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som tiden och döden. Kanske just för att dessa två hör ihop. Kanske just för att varje sekund är ett steg närmare döden. Kanske för att tid inte är något vi kan få tillbaka. Kanske för att livet är en enda lång väntan på ett svart slut. Kanske för att vi måste göra något av tiden vi har innan döden tar tag i våra fötter och slungar oss till marken. Kanske för att jag inte vet vad som händer när tiden vår tar slut. Och kanske för att det enda vi vet helt säkert är att vi kommer åldras med tiden och till sist dö.
 
Jag hoppas och önskar så djupt att man känner när man börjar bli gammal, att man är rätt nöjd ändå. Att man på något vis kan känna att man gjort sitt på jorden, att döden inte längre känns så skrämmande. Att man tids nog kanske tröttnar på det här stället vi kallar jorden och känner att man fått sin dos av liv. Men jag vet inte, det låter inte alls trovärdigt just nu, men jag hoppas, jag hoppas verkligen.

Tid ger mig ångest och döden gör mig rädd. Men jag intalar mig att det kanske är så det ska vara när man bara är sjutton år. Jag menar, jag är inte klar med mitt liv nånstans, jag har inte hunnit tröttna än. Man kanske ska vara rädd när man är ung, just för att man inte vill förlora sin chans att hinna känna sig klar.

För en dag borde jag väl ändå tröttna på riktigt på de varelser vi kallar människor, på berg-och-dal-banan innehållande lycka & sorg som man åker om och om igen och framför allt borde jag väl tröttna på mig själv så att det inte längre känns så skrämmande att lämna jorden och gå över på andra sidan ...

... eller?
 

Jag vill ju inte vara utan dig

Ibland gör det bara så himla himla ont
Precis som nu. 
 

"Var universums centrum"

Den fruktansvärt fina känslan av att känna att man fan kan allt.
Det är så himla mycket roligare att leva när man tror på sig själv ända in till benmärgen. 
Det är bara du själv som sätter gränser, glöm aldrig det. 
 

Tankspridd och vilsen

Det är kvällar som dessa som jag så djupt önskar att det fanns en bok som gav svar på livets alla frågor. Jag önskar att det fanns en ordbok där jag kunde läsa definitionen av både lycka och sorg. Jag önskar att det fanns någon med svar på allt som kunde förklara för mig vad jag är, varför jag känner som jag känner och vad jag borde göra. Jag vill veta, jag vill så himla gärna veta om ensam verkligen är stark. 
 
Jag vill bara veta om jag gör rätt eller fel. 
 
 

Det här med mobilbilder skär i mitt blogghjärta...

 
Känslan av att få vara ensam när man känner för det som mest är något som bara ensamvargar förstår sig på. Att jag dessutom vet att jag kommer få sova mellan nytvättade och prassliga lakan inatt gör mig bara ännu mer tillfreds med livet. 

Jag är lite down idag, men det är mer än tillåtet.
 
Peace. ♥
 

Word of the day

Happiness is a mood . It’s a condition , it’s not a destination . It’s like being tired or hungry - it’s not permanent . It comes and goes and that’s ok . And I think if people thought about it that way , they’d find happiness a lot more often"
 

Något fint

- Choklad på en måndagseftermiddag.
- Glada busschaufförer.
- Känslan av att ha lärt sig något nytt.
- Långa sovmorgnar.
- Snus en fredagseftermiddag på bussen påväg hem från skolan.
- Att kramas.
- Att känna sig stolt över sig själv.
- Nytvättade lakan.
- Lyssna på sin favoritmusik en solig vardagmorgon påväg till skolan.
- Att berätta hemlisar för mormor. 
- Att skratta tills magen krampar tillsammans med människor man tycker om.
- Ett nytt plagg i garderoben. 
 

Förväntningar & olika roller

Det finns normer i samhället, det vill säga oskrivna regler som berättar hur vi ska och inte ska bete oss, hur vi bör och inte bör tycka & tänka. Oskrivna regler som man vanligtvis tycker är väldigt obehagliga att bryta. 
 
Idag har jag funderat rätt mycket på vem jag är. Inte vem jag är personligen, för det vet jag mycket väl, utan vem jag är i andras ögon. Vem jag är och vad jag har för roll, beroende på vem jag umgås med. Det jag vill komma till är att, det skiljer sig rätt mycket, på grund av att det faktiskt även finns normer inom kompisgäng. Det skiljer sig från grupp till grupp vad som är mer eller mindre okej att göra och vad man bör och inte bör prata om. Utefter detta väljer man dom sidor man vill visa hos sig själv och grundat på det får man en roll.
 
Dom som i det här fallet skulle säga att detta beror på ett dåligt självförtroende där man inte vågar visa alla sina sidor och delar av sig själv, är ute och cyklar. Jag tror att detta enbart handlar om att vi är mer eller mindre olika varandra samt rädda för att bli dömda. Det handlar om olika värderingar, åsikter & intressen, och kanske det viktigaste av allt, förväntningar
 
Normer är uppbyggda av förväntningar, vi förväntar oss att människan ska bete sig på ett visst vis och vi tycker det är konstigt när någon gör annorlunda. Det är precis samma sak i kompisgäng fast i mindre skala. Tillsammans skriver man ihop ett par oskrivna regler, normer, som man bör följa för att veta vart man har varandra. Dessa sätter gränser för vad vi i en grupp tycker är okej och inte okej och vad vi bör och inte bör prata om. 
 
Jag brukar många gånger uppskatta att jag har olika roller beroende på vem jag umgås med, men lika ofta tröttnar jag på det. Jag tröttnar på att min roll ska bero på vad andra har för förväntningar på mig istället för vem jag faktiskt är. Jag skulle vilja bestämma min egen roll själv, kunna känna att jag kan kläcka ur mig och göra vad jag vill, utan att bli dömd, utan att få en ny roll. 
 
Jag tröttnar på att rätta mig efter andras förväntningar. Jag är i slutändan bara Emma, spelar ingen roll vad andra tycker. 
 

grundskolan

Jag blev kallad tjock, fick höra vidriga kommentarer så fort jag läste fel vid högläsningen med 94orna, fick lera kastad på mig och var så pass svag att jag inte vågade säga ifrån när någon gömde mina byxor efter en idrottslektion. Jag kunde inte stå för vänskapen jag hade med min dåvarande bästa vän och jag gjorde saker jag egentligen inte ville, bara för att passa in. Det var min lågstadietid.

Jag kände att jag för första gången hade en riktig bästa vän, var rätt glad och skrev mitt första och enda IG på ett prov. Jag spelade fotboll på rasterna eller byggde snöhus på vintern. Jag var allmänt hormonell och helt inne i allt var puberteten innebär, något som inte alls är särskilt graciöst. Jag såg på när flickorna på skolan började sminka sig och använda rosa snobben-produkter från H&M medan jag ryckte på axlarna och var glad i min palestinasjal. Det var min mellanstadietid. 

Jag var en av pluggisarna som hade förväntningarna på mig att jag alltid skulle vara duktig. Jag hade djävulsk prestationsångest och var så fruktansvärt skoltrött att jag grät av frustration på både matte- och tekniklektionerna. Jag gick upp 10 kilo för att sedan gå ner 12, drabbades av hemsk akne och såg på när problembarnen hängde med fältisarna vid kiosken, själv undrade jag om fältisarna ens visste mitt namn. Det var en tid då jag mest hade ångest över att ens vara i skolan och jag äcklades av de vidriga grupperingarna och attityderna man hade mot varandra. Det var min högstadietid.
 
Grundskolan är en fucking pain in the ass som jag tror att man bara måste ta sig igenom för att hitta sig själv. Är bara så fruktansvärt glad över att jag aldrig någonsin kommer få uppleva det igen. 
 

Se det fina



Jag säger tack till dom människor som gör mig såhär glad och tränger istället bort dom som försöker trycka ner mig. Tack å hej leverpastej, jag taggar ny vecka! 
 
PS. jag är bra som jag är, ni med!
 

Förlåt, det känns som det är mitt fel...

Idag slits jag itur av ångest och osäkerhet. 
 

Frightened rabbit

"It takes more than fucking someone you don't know to keep yourself warm"
 

Keith

"Most people are stronger than they know, they just forget to believe in it sometimes."
 

Men glöm fan inte att vi oftast är allt för olika!

Jag hatar människor. Hat är ett starkt ord men jag tycker att människan är en opålitlig och elak varelse och jag kommer aldrig förstå vad den egentligen har för betydelse här på jorden. Jag önskar nästan att jag hellre fick leva ensam än tillsammans med dessa varelser. 
 
Men jag vill berätta något för er, något jag tror på och är stolt över. Vi är inte onda, inte nånstans. Vi är alla likadana fast i olika skepnad. Jag tror på att alla människor, så länge vi är friska, faktiskt är goda. Jag tror på att människor kan förändras. Jag tror på att vi sitter på en sådan fruktansvärd makt över oss själva, jag tror att vi kan styra och förändra vårat eget beteende. Jag tror på att alla är svaga och i hemlighet många gånger känner ångest och osäkerhet. Jag tror på att vi alla är så fruktansvärt sårbara och små, bara att dom som aldrig visar det istället är rädda. Jag tror faktiskt på att man kan förändra en annan människa genom tillräckligt mycket kärlek, tid och tillit. 
 
Just därför blir jag så fruktansvärt ledsen varenda gång jag får höra att jag är blåögd. Kalla mig blåögd och naiv, kalla mig dum i huvudet bara för att jag har tro hos en annan människa, men kom ihåg att jag har lika stark tro på dig också. Jag blir så besviken när vissa, av ren envishet, inte vill se det jag kan se hos andra människor. Jag blir så ledsen dom gånger jag får höra att jag gör fel, bara för att jag tror på någon. 
 
Jag väljer att tro på att mitt sjukliga hat för människan istället har lett till detta, tron på att vi faktiskt kan förändras. Världen hade varit så fruktansvärd om vi inte kunde det, och framför allt om vi inte kunde påverka varandra - till det positiva. 
 
Snälla, det är inte fel i att tro på en annan människa. Om inte nu du gör det, ja vem ska göra det om inte jag? Jag skulle i alla fall vilja känna att någon hade samma sorts tro på mig. Om vi nu ska förändra bilden av människan som opålitlig och elak, ja då måste ju någon börja med att faktiskt visa tillit och kärlek.
 

faith

You gotta have faith in people. 
 

Låt inte din lycka bero på någon annan

Jag vill nog bara påminna er om att, när ni är lyckliga ensamma, ja det är först då ni är redo för att vara lycklig med någon annan. 
 

Din glädje är min glädje

Vissa människor tycker man om sådär äkta och djupt att deras glädje blir min glädje. Det är en otroligt fin känsla när man själv mår snäppet bättre, bara för att någon annan är lycklig. Kärlek när den är som bäst. ♥
 

Samsung Galaxy s2

 
I Söndags beställde jag mig en ny mobil. Igår kom den på posten och jag blev som ett barn på julafton. Jag lämnar min gamla älskling som snart fyller tre år bakom mig och ger istället plats åt denna skönhet, en Samsung Galaxy s2. Hälsa mig välkommen till smartphone-världen people! Jag är så jävla glad.
 
Vill tillägna ett par rader till mina underbara föräldrar också som skämmer bort mig nå djävulskt. Jag är så fruktansvärt tacksam, tack tack tack! ♥
 

EK11a ♥

 
Åh titta vad jag fick på posten igår! Världens finaste klass ♥