midsommar


Lite såhär blir min midsommar. Jag är klädd i flickig klänning med rosa små rosor på. Jordgubbarna är sköljda, ciderna väntar på att bli uppdruckna och jag ska alldeles strax gå över till Ebba. Ikväll grillar vi, umgås med en hel drös fina vänner och gör den här midsommaren till en fin jävla dag. ♥

dagens två ljusglimtar

 
 
- Dessa två skönheter är påväg hem till samlingen.
- Världens bästa Mumford till Peace&Love. Kärlek 

det är faktiskt något väldigt vackert - egentligen

Det är fint att tro. Jag har lärt mig mycket, både om mig själv och andra människor, sen i höstas. Jag har för första gången i mitt liv viljat tro på något som varken är verklighet eller realistiskt. Jag har för första gången hoppats på att det finns något bortanför vår brutala värld som är så himla mycket vackrare än det vi har här. Även fast mitt envisa och kritiska jag alltid finns kvar så önskar jag ändå, jag tror inte, men jag önskar och hoppas, drömmer om något jag egentligen inte tror på. Kanske är det just det tro handlar om, kanske önskar folk, hoppas på att det finns något annat bortanför det här. Kanske har människor ett behov av att försköna verkligheten, ge anledningar till saker och ting, hoppas på att saker betyder något annat än vad det verkar som. För det är i våra hjärnor det sitter, det har jag så väl märkt. Jag har, sedan min morfar gick bort i höstas, intalat mig själv saker, drömt saker och tänkt saker som är helt utanför allt vad realistiskt heter men som låter så himla vackert att det är värt att tro på, just av ren kärlek. Samtidigt har jag ändå mitt, ursäkta ordvalet, förstånd kvar. Jag vet samtidigt att det bara är flum det där fina jag målar upp i hjärnan på mig. Men det är så himla fint, så varför förstöra något vackert?

Jag står fast vid att religion är ren hjärntvättning, jag tror att Gud bara är ett påfund vi människor tagit fram för att ha något att tro på, för att försköna verkligheten. Men det är när jag hör nära vänner berätta om hur dom ser på saken, när dom ser det ur motsat vinkel som jag inser att det är starkt. Det är så himla himla fint att tro, att verkligen tro på att det finns något utanför denna sfär, denna verklighet, som gör en stark. Det verkar bara så himla vackert att kunna känna sig starkare, bara av att tro. Bara av att intala sig om att det är på ett visst vis, och sedan kunna känna kärlek och styrka på det viset. Det är i alla fall så en realistisk människa ser på saken, det är ren inbillning. 

Det är konstigt vad hjärnan kan göra med människan, saker som alla inte alla gånger kommer förstå sig på. Men jag blir i alla fall glad och varm inombords, lite fascinerad faktiskt. Även fast jag inte delar tro med alla mina vänner, även fast jag inte kan förstå vad och hur dom tänker eller exakt vad dom känner så blir jag så glad över att se dom så starka, så glada. 

Jag önskar att jag också kunde tro på något så fint istället för att bara hoppas och önska. Det är nästan så jag blir lite avundsjuk på dessa människor som har en så stark tro. Jag vill också kunna känna att det alltid finns någon att luta sig tillbaka mot även dom gånger man känner sig ensammast på jorden. Jag vill också kunna hämta styrka hos något jag inte kan se eller tro att jag hamnar på ett finare ställe än planeten jorden när jag tagit mitt sista andetag luft inom dess atmosfär. 

Jag vet i alla fall att detta är väldigt starka människor, inte annorlunda mig men med annorlunda tankar

Jag intalar mig själv om att min morfar hör allt jag säger och tänker, han känner vad jag känner och ser allt jag gör. Men det är bara för att det låter så himla mycket finare än att tro att han numer enbart är aska under jord.



all anledning till lycka

Jag har ett helt sommarlov framför fötterna, jag har fixat mitt tuffaste år någonsin i skolan med toppbetyg, jag kommer aldrig mer i mitt liv stöta på skolämnen liknande naturkunskap igen och utanför fönstren skiner solen. Jag har all anledning till att vara glad, jag borde hoppa upp och ner av lycka, vara fylld av energi och tycka liver är en stor fest.

Men jag är inte glad nånstans. Jag känner mig till och med lite ensam, ensam och otillräcklig.
Så himla, himla ledsen.

bye bye Flamman, see you next year


Ikväll, ja ikväll väntar sista Soltorgsfesten för terminen och mycket riktigt ska jag besöka Flamman för sista gången innan sommarlovet tar fart. I've missed this feeling, just saying. Ikväll finns ingenting som heter slutbetyg eller ekonomiprojekt, ikväll ska jag ha kul, bara för att jag är så fruktansvärt värd det här.

Ta hand om er!