2012

Jaha, då var det dags för ännu en årsresumé, den tredje i ordningen på denna blogg. 2012. Lite utav ett år från helvetet samtidigt som det har varit ett fruktansvärt fint och framför allt lärorikt år. 
 
Jag började året med fina kvällar på Tunagatan och spårade vardagskvällar på Flamingo. Jag blandade lyckokänslor med ångestladdade bussturer till Falun där lite för många tankar och känslor kom på besök. Jag kan väl idag känna att jag försökte dränka mina sorger i lite för mycket alkohol och gömde mig bakom skolarbeten istället för att ta tag i mig själv. Min sjuttonde födelsedag firade jag i alla fall in tillsammans med en hel drös fina vänner på Flamingo och det kan nog ha varit en av årets lyckligaste stunder
 
De två sista månaderna innan sommarlovet var livet jobbigt, jag var så fruktansvärt stressad över skolan och pressade mig själv till bristningsgränsen. Och det var en dag i Maj det brast, jag hade varken lyckats supa eller plugga bort mina känslor och plötsligt stod dom där framför mig och jag kunde inte göra annat än att ge dom lite uppmärksamhet under en veckas gråtkalas hos mormor. Det var när jag fick betygskuvertet i handen där i Juni som fjäderlätta tårar föll av ren lättnad och stolthet. Folk trodde att jag var missnöjd med vad jag lyckats åstadkomma, men istället var jag bara så fruktansvärt stolt och glad över att det äntligen var över och att jag lyckats nå dit jag ville, trots omständigheterna.
 
Även fast jag hade ett helt sommarlov framför fötterna på mig, och även fast solen sken utanför fönstret så fann jag ingen glädje i det över huvud taget. Den 25e Juli skrev jag nämligen "jag undrar om jag någonsin igen kommer vara sådär genuint, äkta lycklig. Om inte ens ett sommarlov kunde ställa saker till rätta, när ska det då vända?". Jag kan inte säga annat än att jag kände en rätt stor gnutta hopplöshet under hela sommarlovet. Peace&Love var inte överdrivet lyckat även fast Mumford&Sons och Skrillex var bland det mäktigaste jag upplevt. Jag gjorde det bästa jag kunde av mitt lilla sommarlov som gick fortare än fortast och jag avslutade det med en vecka på Rhodos innan jag hälsade nya ettor välkomna på skolan. 
 
I September drog jag till Stockholm med skolan och hade roligt på Granny Goes Street i Falun där jag blev kallad flickvänsmaterial av någon som ett par månader senare skulle komma att bli min pojk. Jag kan inte säga annat än att det vände under hösten, jag började se positivare på tillvaron och jag vill gärna tacka grymma Greth för världens bästa stöd, förtroende och kloka råd hon gett mig under året. Utan den människan hade jag inte varit där jag är idag. Tack ♥
 
I April skrev jag "jag vill vara så pass stark psykiskt att ingen negativ energi kan nå mig" och det känns så fruktansvärt fint att jag såhär i December kan känna att jag kommit så himla långt på det planet. Under hösten har jag lärt mig att jag själv besitter förmågan att styra över min tillvaro och hur mycket mitt och andras handlade ska få påverka mig. Plötsligt är jag bra mycket positivare till livet och jag har lärt mig att uppskatta det lilla i vardagen. 
 
Under året har jag kommit till insikt att man bara ska umgås med människor som ger en energi istället för att ta. Jag har dessutom hunnit lära mig köra bil relativt bra, blivit med smartphone och genomlidit mitt första och sista godisförbud någonsin. I mitten av December blev jag dessutom med pojkvän, något som både skrämt mig och gjort mig fnittrig. ♥
 
Livet känns fint och jag är glad över att det här året utvecklat mig så otroligt som människa. Jag är dessutom så tacksam över att jag kan svara den uppgivna, ledsna, sommarlediga Emma att "ja, du kommer vara sådär äkta, genuint lycklig igen och det kommer faktiskt vända under hösten, även fast det inte känns så just nu. Håll ut snälla och fortsätt kämpa."
 
Tack för mig. ♥
 
 

Word of the day

"Make love, not war" ♥
 

Jag hatar dig, jag vet att du har fel

Det finns då fan något litet jävla hjärnspöke som sitter och viskar åt mig att jag inte duger, att det snart kommer fucka upp sig. Någon liten jävel som plötsligt gör sig hörd och försöker intala mig om att inte gå på det här och istället vara ensam. Någon som vill sätta käppar i hjulet för mig när jag för första gången får se något så vackert som kärlek.
 
Jag vet att denna lilla varelse från helvetet har fel, men det gör mig ändå osäker. Och det gör ont. 
 

Sluta hetsa för i helvete

Ju äldre jag blir desto mer avskyr jag högtider. Julen hatar jag efter att jag förlorade morfar, jag märkte hur mycket jag förknippar julen med mormor&morfar, Rämshyttan, morfars varma choklad och deras julgran med tunt glitter och ängladekorerade julkulor. När det plötsligt förändrades var det inte lika roligt längre och idag förknippar jag istället julen med sorg.
 
Nyår är en krystad högtid där man ska bära glittriga klänningar, tunna strumpbyxor och klackar i flera minusgrader och nyfallen snö. Nyår är en högtid där man ska supa sig perfekt full på något godare och dyrare än man vanligtvis dricker med alla sina vänner på en lyckad hemmafest. Nyår är en högtid där man ska kyssa någon på tolvslaget och sörpla äcklig champagne. Nyår är en högtid med en jävla massa måsten. När det kommer till kritan så fryser man alltid i sina jävla strumpbyxor, istället för en fin middag man borde äta med sina vänner slänger man i sig nån jävla skinkmacka medan man plattar håret i en helvetes stress. Till sena eftermiddagen på nyårsafton är man oense med sina vänner om vart man ska och paniken börjar krypa i en. Hemmafesten spårar, man dricker ett par groggar för mycket och när tolvslaget passerat känns det precis som vanligt. Och ja, dan efter har man lika mycket ångest och pizzasug som man har efter alla andra utekvällar man har under året. Varför hetsa när ingenting är annorlunda?
 
På nyår tänker jag klä mig i allt annat än glitter och högklackat. Jag kommer bära min tjocka Fjällrävenjacka och dricka ful smuggelsprit som jag gör alla andra fester under året. Jag kommer lova mig själv att inte ha något jävla nyårslöfte liknande "börja-mitt-nya-liv-och-bara-äta-morötter" och jag kommer äta pizza på nyårsdan. Jag kommer struna i storslagna tolvslag och fyrverkerier. Jag vill bara dricka sprit med mina vänner och få en nyårskyss av pojken jag tycker om.
 
Inga konstigheter.
 

God Jul kompisar!

Idag vill jag önska er en riktigt God Jul! Sen vill jag passa på att säga, ta hand om varandra. ♥
 
 

Gör något för dig själv

"I have come to realize that just making yourself happy is most important. Never be ashamed of what you feel. You have the right to feel any emotion that you want, and to do what makes you happy."
 

Det bästa är att jag vet att du också ler

Det var Maj och jag kom hem efter att ha träffat en bästa vän, stängde ytterdörren efter mig, började sakta klä av mig innan jag fullständigt bröt ihop där i hallen. Tår efter tår rann ner för kinderna på mig, benen orkade inte hålla upp min kropp och jag andades så häftigt att jag knappt kunde prata. Några minuter senare stod jag och kramades med mina föräldrar innan jag stannade hemma från skolan en vecka och i princip grät på heltid. 
 
Ett halvår tidigare hade jag förlorat min största förebild i livet och jag hade tragglat med livet hemifrån, tre veckor borta från skolan. Jag lärde mig till slut att svälja klumpen i halsen varenda morgon på Falubussen och tog mig igenom dagarna. Inte med ett leende, utan med lätta tårar som mellan åt föll på skolans handikappstoalett. 
 
Fem månader tidigare slutade jag nionde klass och det var morfar jag stod och kramades med utanför kyrkan. Han försvann snabbt iväg till Falun för ett läkarbesök där han fick tråkiga besked gällande de fruktansvärda cellbildningar han hade i kroppen. Där efter följde en sommar med en massa frågetecken och den hemska frågan "när?" som ingen riktigt vågade prata högt om.
 
När sommarlovet led mot sitt slut och jag började gymnasiet skrev jag i ett brev till mig själv, "på studenten önskar jag mig en kram från morfar", helt ovetandes om att han drygt en och en halv månad senare inte längre skulle vara vid liv. 
 
Det är på grund av det här som det gör mig så fruktansvärt glad över att höra mamma berätta för mig med tårar på kinderna, att hon är så tacksam över att ha fått tillbaka sin dotter. Hennes dotter som hon minns henne. Hennes dotter som faktiskt tycker om att vara vid liv, som känner lyckorus på vardagmorgnarna och som är så himla himla lycklig.
 
Jag vill bara påminna er om att det är okej att må dåligt, det är okej att vara ledsen. Hur jobbigt allt än känns så kommer det vända en dag. En vacker dag kommer det vända, och ni kommer må bättre än någonsin.
 
"My mama told me that, sometimes people have to cry out all their tears to make room for a heart full of smiles"
 
 

Pojkar & komplimanger

"Du ser ut som en kesoburk. Då ska du veta att dom är rätt fina." - Erik Nykvist
 

Ett avslutat kapitel - jag är värd mer

Att det tog över två år innan du insåg dina vidriga misstag och vågar erkänna det och be om ursäkt, säger rätt mycket om dig som människa. Det är liksom inte nu jag vill ha en ursäkt, utan den ville jag ha de där veckorna i Maj då jag grät mig rödögd var eviga dag. Tack säger jag, nu är jag nöjd, nu är jag klar på riktigt. 
 

Duger jag, trots mina brister?

Det är när jag inte står ut med mig själv som jag har svårt att förstå hur andra kan göra det. Jag är bara så himla rädd för att sumpa det här, rädd för att inte räcka till. 
 

Veckans finaste

- Busschaufförer som önskar en en trevlig resa.
- Godnattsms från någon man tycker om.
- Lära sig ett par akord på gitarr och sjunga Payphone med någon snäll.
- Hetsäta pepparkakor med glasyr tillsammans med ett par klasskamrater.
- Sjunga i ett luciatåg på Lucia.
- Glittrande snö i tjugo minus en tidig torsdagmorgon.
- Få en fin, stickad tröja av mamma.
- Få "jag-tycker-om-dig-sms" från två av dom finaste jag vet.
- Äta finmiddag med min favoritklass.
- Fira min mosters lägenhetskontrakt med oxfilémiddag hos mormor.
- Hoppa i någon annans fotspår i nyfallen snö under en promenad hem en fredagnatt.
 
Fin jävla vecka ♥ snart jullov!
 

Min finaste ängel

Hej morfar! Grattis på födelsedagen, 68år idag. Jag saknar dig vettu, det är tomt här ♥
 

Word of the day

"Pain is what changes people."
 

Min och Göranssons konversation idag

- Jag vill bara spy upp det!
- Jag vill stoppa fingrarna i halsen..
- Ja fyfan vad skönt!!
 
Panerad fisk ♥
 

Girl fucking power!

När man är sjutton år kanske man borde känna att man formats till den person det är tänkt att man ska vara sin resterande tid på jorden. Just därför känns det så fruktansvärt fint att få känna att man fortfarande utvecklas som person, känna att man bara blir starkare i sig själv för var dag som går. Jag vet inte riktigt vart jag är påväg men jag vet att det är mot det bättre och jag är så fruktansvärt nyfiken på vart det kommer sluta. Jag vet i alla fall att jag bara blir lyckligare och lyckligare för varje leende jag får chansen att bära.

Jag har lärt mig att man kommer stöta på rejäla motgångar mellan åt som kommer göra ont, som kommer bryta ner en för stunden och göra en ledsen. Det är när man har stött på dessa som man senare inser att de små, löjliga vardagsproblemen egentligen inte är speciellt mycket att göra en grej av. Jag har lärt mig att det handlar om inställning och styrka, en förmåga att kunna uppskatta sig själv och se bort från det som skulle kunna bryta ner ens lycka. Det handlar om att vara glad för det lilla, göra det lilla till något stort, inse att livet är en väldigt väldigt fin gåva vi blivit tilldelade. 
 
Jag vet inte om jag någon gång tidigare känt mig så stolt över mig själv. Jag är plötsligt så fruktansvärt övertygad om att jag kan göra allt jag vill, lyckas med det jag kämpar för. Jag är plötsligt så fruktansvärt tacksam och glad för att få vara här. Plötsligt är jag så jävla stensäker på att jag är så jäkla grym precis som jag är, och faktiskt blir uppskattad för det. Plötsligt så känner jag verkligen att det är jag som styr över mig själv och mitt liv. Plötsligt vet jag att jag själv besitter förmågan att välja precis hur mycket konsekvenserna av mitt och andras handlande får påverka mig. 

Jag är glad över den jag håller på att bli.
En Emma 2.0.
 

screw them

"When did we start letting boys dictate our happiness?"
 

Kartellen - Ställ dig upp

 
En natt hade en man en dröm, han drömde att han gick längst en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att efter varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de mest ensamma och svåra perioderna av hans liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta, "herren, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår, jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig som mest". Herren svarade, "mitt kära barn, jag älskar dig och jag skulle aldrig lämna dig under tiden av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår, då bar jag dig". 
 

emmaemanuelsson.tumblr.com

 

Det svenska språket i all ära - bra till mycket

Det fina med att sitta nyduschad under en filt, med en varm kopp glögg, tända ljus, en ångestklump i magen och fingrarna på tangenterna är inte alls den molande ångesten i kroppen, utan att det känns så fruktansvärt mycket lättare när man slagit sin sista punkt och stängt ner dokumentet. 
 

Instängd med ångest och rädsla

Precis som om någon stängt in dig i ett alldeles för litet rum utan ljus. Ett rum så pass litet att du varken kan ta ett steg fram eller bak. Där är du fast, och du vet inte hur du ska kunna ta dig där ifrån.

Den känslan. 
 

Please don't hurt me now, I'm weak

Jag känner mig så fruktansvärt liten, så utlämnad och sårbar
Precis som en tung sten på mitt bröst och en blick som är bestämt fäst i marken.
 

Orkar inte tänka, godnatt

Och där började problemen rulla in ...
 

...

"Death is not the greatest loss in life, the greatest loss is what dies inside us while we live."
 

Ge mig tid - kärleken är faktiskt inte ond

Jag har aldrig någonsin varit rädd för att släppa in andra människor i mitt liv. Jag har alltid kunnat lägga mitt hjärta i andras händer utan att tveka och samtidigt trott på att dom ska ta väl hand om det. Jag har nog alltid tänkt att, det får bära eller brista. Men på vägen har nog lite för många kramat om mitt hjärta för hårt, råkat tappa det i marken och stampat på det lite för kraftigt. På vägen har tilliten för andra människor brustit och en blåögd, känslig, kärleksfull liten flicka har istället blivit rädd för kärleken. Så pass rädd att bara tanken på att faktiskt ge bort mitt hjärta på riktigt till någon jag älskar ger mig ångest. 

Hur vet man när man ska chansa? Hur vet man när man ska riva fasaden och tänka "det får bära eller brista"? Hur fan vet man när man ska sluta följa hjärnan och istället ta en risk? Kan någon bara berätta för en flicka som råkat glömma, hur man släpper in någon nära inpå? 
 
Jag har ju predikat för er om att det är först när man är lycklig ensam som man är redo för att vara lycklig med någon annan. Jag har trott så djupt på det innan jag insåg att lycka är det finaste som finns, och kärlek det som kan göra ondast. Jag trodde på det innan jag insåg att jag blivit alldeles för rädd för att förlora min lycka att jag istället försöker stänga alla andra ute. Så länge ingen kan såra mig, borde min lycka för alltid hålla i sig, eller?
 
Jag behöver tid. Sanningen är ju den att jag bara är så fruktansvärt jävla rädd. Men jag behöver tid för att bygga upp min tillit för människan. Tid för att på något vis hitta tillbaka till tron på kärleken igen. Få det bevisat för mig att det inte är farligt att tycka om andra människor. Bevis på att kärleken faktiskt inte är ond. Ge mig tid och pressa mig inte. 
 
Tanken på att människor alltid sviker är dock svår att sudda ut.
 
"The best way to not get your heart broken, is to pretend you don't have one."