jag mår bra

I onsdags sov jag spontant över hos Ebba, vi studerade världens alla båtar tillsammans ute på hennes inglasade altan, jag fick mig en försenad namnsdagspresent och vi åt nattmat på McDonalds innan jag somnade bredvid Amanda på en madrass på Ebbas golv. Jag har sedan dess hunnit ägna tid på gymmet tills benen blivit skakiga, jag har tittat på film och smällt i mig en godispåse tillsammans med Amanda, jag har läst dom första tvåhundranitton sidorna i en ny bok på en filt ute i trädgården och skaffat mig en rosa nyans på rygg och lår. Jag har tagit mig en långpromenad tillsammans med Amanda för att sedan återvända hem till hennes altan för att äta kladdkaka, prata och studera nattfjärilar på fönstret. Jag har ätit ännu mer kladdkaka i Liljekvista, tagit min "åka-epa-oskuld" och samtidigt önskat att jag hade haft en själv.

Imorgon väntar en epa-tur till Rättvik med fina människor.

...

Med höger ansiktshalva nerkört i en beigemönstrad kudde låg jag där och studerade hur vinden fick buskarnas löv att röra sig okontrollerat. Mina ögon fylldes med tårar i takt med att tankarna blev intensivare men endast en valde att rinna ner för näsryggen mot min högra näsvinge innan den absorberades upp av kudden. Jag trodde att kanske hade jag kommit till det stadiet då det räckte med en tår, istället för tusen stycken noga uppdelat under en hel natt. Men några få sekunder senare, lämnade ännu en tår mitt öga och for ner ungefär samma väg som den tidigare. En svordom uppenbarade sig i mina tankar och ett par minuter senare rann den tredje. 

Stockholm

Efter en fika hos moster i måndags så anlände vi till hotellet. Då personalen gjort fel så extrasängarna var slut då vi hade bokat en åt mig, så blev lösningen ett eget rum för min del. Min vistelse i Stockholm kunde inte börja bättre!

Under mina dagar i Stockholm har jag ätit gudomlig oxfilé på Sveriges farligaste plats, medborgarplatsen. Jag har under loppet av 20 minuter sett både The Moniker-Daniel och Kungarna Av Tylösand-Nemo, jag ville dö för ett par minuter, blir fortfarande helt i extas när jag tänker på det. Jag har även fått en delad förstaplacering på 5-kampGröna Lund, jag har tagit mig en tur i slänggungorna, käkat glass och tittat på Eric Gadd. Jag har tittat på stiliga pojkar på stureplan, druckit iskallt limevatten invid vattnet, jag har inhandlat den blivande skolväskan på Topshop, surat över att jag inte fick se Hoffmaestro (!!) på skansen, ätit alldeles för mycket hotellfrukost samt ätit Harry B James godaste hamburgare. Jag har besökt gamla stan, Mosebacke samt suttit i Solna centrum för en timmes pratstund. Jag har fått bläddra bland både cd-skivor och pocketböcker, kärat ner mig i en alldeles för dyr skjorta från Acne, hunnit lyssna på en låt 30 gånger under bilresorna dit och hem (den du Ebba!) samt njutit av min ensamhet på hotellrummet då jag suttit på toa med öppen dörr för att titta på Sjunde Himlen som rullat på TV:n.

Jag har mått för jävla bra under dessa dagar, men blir förvånad över hur mycket man hinner sakna vissa människor efter endast 3 dygns frånvaro. Aldrig att jag klarar en vecka på västkusten utan min två tjejer ... ♥


arg som en motherfucking varg

Igår hade jag min livs bästa namnsdag. Förutom att jag fick tillbringa förmiddagen med mina finaste morföräldrar så fick jag gudomlig thaimat till middag innan mina tjejer kom över. Vid tio satt vi ute på altanen och åt kladdkaka, pratade och spelade musik till klockan ett, inlindad i filt. Jag kände mig så djävulskt lycklig.

Idag är dock inte känslan densamma. Inatt när jag somnade alldeles för sent runt 5, var jag rent utsagt jävligt förbannad, något som inte försvann med sömnen som jag hade hoppats på. Idag när min bror sa fel sak vid fel tillfälle förvandlades jag till ett psykbryt där både skrik och tårar var inkluderat, min ilska gick ännu en gång ut över fel person. Jag befann mig i en sådan situation då jag inte kände igen mig själv, då alla känslor hade tagit över.

Jag fortsatte min dag på gymmet, på kupolen samt i köket för att baka kakor. Det spelar ingen roll att jag cyklade i 120km/h till stan, att jag gav allt jag hade på gymmet i nästan två timmar eller att jag till slut fick mitt lypsyl som hade varit helgens största problem, jag är fortfarande fylld av ilska. Jag hatar att du förstört min dag, just för att du inte är värd det.

Imorgon väntar Stockholm, återvänder hem på onsdag igen. Hotellfrukost here I come! 

                      

blåbär, marängtårta & favoritchoklad

Jag lyssnar på The Tallest Man On Earth, jag tittar på avsnitt efter avsnitt av Andra Avenyn, jag läser ut min väldigt opassande bok och gråter en skvätt, hinner även med lite halvhjärtat spelande av The Sims. Jag följer med pappa ut i skogen för att plocka blåbär och kommer hem med 5 liter och blålila fingrar. Jag tillbringar tid på gymmet nu när jag äntligen fått tillbaka glädjen och motivationen för det, fyller ännu ett album med framkallade foton, jag bakar blåbärsmuffins samt tittar på rådjur påvägen hem mitt i natten på cykel. Det bästa av allt, jag firar min namnsdag med marängtårta tillsammans med mina finaste morföräldrar och får min favoritchoklad i namnsdagspresent. ♥


...

Du är en idiot. Jag hatar att du fortfarande kan få mig att må dåligt.

Särna

Jag har tillbringat min helg i Särna tillsammans med dom två jag tycker om allra mest. Ebba & Amanda. Vi har slängt oss ut i skogen och besökt Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, vi har tryckt i oss så mycket mat och onyttigheter vi kunnat, vi har besökt Idreyran och dess marknad/tivoli och jag & Ebba tog oss ett dopp i sjön under lördagseftermiddagen. Vi har även hunnit med en del filmer, ett x antal timmars pratande samt åkt moped på tre hjul. Det har varit mysigt att fått somna bredvid dom varenda kväll, att springa ut i spöregn för att köpa middag och glass på OKQ8, att komma överens på Konsum vad man ska handla för matsäck och att undermedvetet sätta sig på samma platser kring matbordet vid frukosten varje morgon.

Jag tycker ju så himla mycket om dessa tjejer, så pass mycket att orden inte räcker till. ♥

överdrivet

När närstående kommenterar mitt sätt att skriva, tar jag sällan åt mig då det känns så överdrivet. Typ som "jag-älskar-dig-och-alla-jag-älskar-tycker-jag-är-bäst-på-allt-dom-gör". I princip. Just därför tackar jag Rebecka för din kommentar och meddelar att du gjorde min kväll och jag lovar, jag tog åt mig. Tack!

solo



Jag kallar den "min nya kärlek". En svart, stickad tunika med virkade detaljer på ryggen. Jag tycker den är himla fin, blev kär och köpte den även fast jag egentligen inte hade råd.

tappade precis bort meningen med livet

Årsskiftet mellan 2009 och 2010 köpte jag mig en 5-års dagbok. Man ska kortfattat skriva vad man gjort under dagen, fylla i väder, temperatur och veckodag. När ett nytt år börjar, börjar man på blad ett igen och har då chansen att läsa vad man hade för sig samma dag, fast för exakt ett, två, tre eller fyra år sedan. Det som skrämmer mig är att, jag inte har något minne av den där dagen för exakt ett år sedan. 

Jag är medveten om att jag är ganska duktig på att hjärntvätta mig själv med mina egna tankar och funderingar, men just livet är något jag aldrig kommer komma riktigt underfund med. Jag vet innerst inne vad meningen med livet är, men när jag tänker på hur tiden tickar på för varenda sekund som går, och när jag tänker på hur lite av mitt liv jag senare kommer minnas, börjar jag fundera på vad våran egentliga uppgift här på jorden är.

Vad är vitsen när jag är 80 år och inte kan minnas mitt egna liv? Vi lever i nuet, det spelar ingen roll hur mycket jag och Ebba tjatar på varandra om att vi måste ta vara på tiden, för vad ska vi ta vara på? Vi, eller i alla fall jag, har inte ett minne för större händelser som är större än en tidsperiod på ett år, jag kan ärligt säga att jag knappt minns peace&love för två år sedan. Jag minns knappt konfirmationen förra sommaren. Och det enda jag minns ifrån sjunde klass, är våra so lektioner, jag minns inte ens hur jag såg ut under den tidsperioden eller vilka jag umgicks med. Att jag hade den roligaste kvällen någonsin i mitt hittills gångna liv förra onsdagen, spelar idag ingen roll.

Det kanske bara är jag, men jag har alltid trott att livet handlat om något stort, en otroligt lång resa, en process från början till slut. Jag blir besviken på livet och framför allt mig själv, då jag hela tiden tänker på framtiden. Jag tänker på hösten, även fast jag längtat efter sommaren sen i vintras, jag tänker på nästa sommar och jag tänker på mitt liv som vuxen. Men varför sträva efter framtiden när framtiden en dag inte kommer vara i längre utsträckning än ett par år, några månader eller ett par dagar, och att jag då istället kommer tänka på det förflutna. Ett förflutet som jag då inte kommer minnas speciellt mycket av.

Kanske är inte livet det jag alltid trott, kanske handlar det om att kämpa för en så bra tillvaro för stunden som möjligt. Men jag har svårt att se logiken i lycka, om den ändå bara ska vara tillfällig.

Folk förstår inte varför jag fyller fotoalbum efter fotoalbum med 400 bilder per år från årets gångna händelser. Folk förstår inte varför jag vill fånga dom flesta händelserna och ögonblicken på bild hela tiden. Men jag insåg för rätt länge sedan att jag kommer vara tacksam över dessa bilder den dag jag bläddrar igenom alla album precis som om jag tittade igenom någon annans liv, just för att jag inte kommer ha något minne av dessa dagar. Jag vill visa mig själv som 80 åring mitt liv ur den bästa vinkeln, jag vill visa att de år jag gått igenom är värda att dö för.

Det skrämmer mig att det jag gör imorgon troligtvis inte kommer ha någon betydelse för mitt senare liv, just för att det var det jag trodde livet handlade om.

bästa



10 minuter och 35 sekunder, värd varenda sekund. Kan vara bland det bästa jag hört.

tid

Tiden har aldrig skrämt mig så mycket som nu.

veckan efter p&l



När Peace&Love var över åkte jag på världens förkylning med både hosta, snor och slem. En förkylning som är helt förståeligt efter den där veckan ... Jag har hittills under veckan gjort alldeles för lite. Jag har sovit extremt många timmar, jag har köpt böckerAkademibokhandeln (tack Gylle!), gått på bio med Ebba, bakat småkakor, spelat The Sims 3 lite för många timmar, inhandlat ett fotoalbumÅhlens, käkat glass i Liljekvista samt tagit det tredje doppet i sjön för i år ute i Sunnanö tillsammans med Ebba. Jag är även mitt uppe i en skriv-period då jag producerar text efter text som antingen hamnar i arkivet här, eller i min blå anteckningsbok. Har även hunnit tröttna på att gråta och funderat lite på livet och vad som händer när det är över.

Min stora fråga är nu, vilken dag ska jag ta tag i mitt liv igen? Att vända tillbaka dygnet ett par timmar, börja träna någorlunda regelbundet och införa lite rutiner står på väntelistan.

 

alkohol

"Jag dricker inte".

Jag har nog alltid varit lite rädd för att bli dömd för just dom där tre orden. Men jag har märkt att jag växer ett par centimeter när jag får säga dom. Jag har kommit till den punkt, för rätt länge sen, i mitt liv där jag känner mig så pass trygg och bekväm med mig själv att jag kan stå upp för mig själv och mina val i livet. Det är bara när den där frågan "varför?" kommer som jag bara har ryckt på axlarna och svarat "jag gör det bara inte" just för att jag inte vill dra världens historia framför dessa människor, mycket på grund av att jag tror att den förklaringen skulle vara lättare att döma mig för än dom där intetsägande rycka-på-axlarna-orden. Det finns en logisk förklaring till varför jag just yttrar dessa tre ord och varför jag gör detta val. Den förklaringen är rent psykisk och uppbyggd av rädsla för något okontrollerat.

Folk som inte har samma syn på alkohol som mig har otroligt svårt att förstå mig. Folk kan slänga ur sig frågan "är du nykterist?", en fråga jag snabbt svarar nej på vilket leder till att jag får en väldigt frågande och oförstående blick tillbaka. Jag skulle aldrig kalla mig själv för nykterist i denna ålder, just för att jag inte är det. Att jag skulle kalla mig själv för nykterist är samma sak som att en oskuld skulle kalla sig själv asexuell endast för att personen i fråga inte haft sex ännu. Jag har i princip samma känsla, jag är inte redo för att dricka så pass mycket alkohol att jag skulle kunna klassas i kategorin "full". Men jag är ändå på den nivån att jag smakar på i princip allting som innehåller alkohol just av ren nyfikenhet. Precis som att en människa som är oskuld oftast fortfarande har någon sorts relation och kontakt med ämnet. Jag har dock en spärr som jag inte är redo att släppa på än. En spärr som enligt andra människor tydligen är väldigt svår att förstå sig på. En spärr som i andras ögon är samma sak som nykterist.

Jag har alltid haft ett väldigt stort kontrollbehov. Det är bland annat förklaringen till min karusell-skräck eller min ganska starka rädsla för mörker. Att vara i situationer där jag känner att jag inte har kontroll är något jag kan ta. Även fast pulsen oftast ökar rätt kraftigt och en lite lätt panik utbryter inom mig så är det situationer som jag lärt mig att svälja. Jag har dock varit där jag inte haft kontroll över mig själv som person. Då jag inte längre vetat vad jag hållt på med, varför jag gjort som jag gjort och helt enkelt känt mig främmande för mig själv. Det är bland det värsta en med ett extremt kontrollbehov kan uppleva. Det som är enklast att kontrollera i livet är sig själv och när den kontrollen försvunnit befinner jag mig i en situation där jag är helt maktlös. Den känslan ger mig ångest.

Folk anser ofta att något okontrollerat känns skönt och befriande, jag ser det endast som något skrämmande.

Jag har så länge jag kan minnas haft otroligt svårt för berusade människor. Jag har fått se alkoholens påverkan ur många olika perspektiv. Perspektiv som för många gånger varit i negativ bemärkelse vilket lett till att jag inte kan göra mig av med min negativa syn på det.

Varför jag är rädd för att bli dömd för att jag just nu väljer att avstå från alkohol i större mängder, är för att folk har uppfattningen om att nyktra personer är tråkiga. Jag har än så länge endast träffat på och umgåts med människor som accepterat mitt val och jag vet att den dag någon synligt kommer döma mig för att jag väljer att avstå från alkohol kommer jag gå ännu hårdare in för att visa att man som nykter faktiskt kan ha kul. För det kan jag.

jag gråter

"Han kommer aldrig bli frisk."

peace and love 2011

Att under konserten med Kings Of Leon har puss&kram kalas med otroligt fina människor, att äta kebab halv tre på natten, att svettas av allt dansande under Maskinen, bjuda nya människor på ferarri-bilar och skratta så magen värker. Att känna ett sådant lyckorus att man inte vet vart man ska göra av sin glädje, att klaga på onda ben och en väldigt värkande mage, att bli tvingad att ta sin "kissa-i-skogen-oskuld" i någorlunda vuxen ålder och få blodsockerfall för att sedan proppa i sig en 220 grams hamburgare. Att dansa med dom två finaste människorna på American Take Away parkeringen endast för att hålla värmen, att leta efter Ebbas borttappade mobil (x2), halv sova under en filt i tältet på campingen när all energi tagit slut och frossa i det man tycker är förjäkla gott utan att tänka på en endaste konsekvens.

Jag sammanfattade precis det som kallas Peace&Love 2011. Jag har precis upplevt årets bästa vecka och här ligger jag, utslagen och sliten. Jag har under veckan umgåts med så jävla fina människor, haft så förbannat roligt, förstört min stackars mage, sovit alldeles för lite och dansat så mycket jag orkat. En vecka som krävde 5 ipren och litervis med både solskyddsfaktor och vatten.

För att diskutera veckans konserter kan jag säga att Petter hade den bästa spelningen, mest imponerad blev jag över Deadmau5, roligast hade jag på Maskinen och gladast var jag under Kings Of Leon.