...

jag får panik !

ensam är det okej

När jag var yngre, sa jag godnatt till mamma och pappa med tårfyllda ögon. Dock stod jag alltid för långt bort för att dom skulle kunna se det.

Det blev som rutin, när kvällen började lida mot sitt slut kände jag hur ögonen tårades. Jag skyndade mig då till badrummet, blinkade bort tårarna ett tiotal gånger, borstade tänderna innan jag sa godnatt för dagen. Så fort jag stängt dörren till mitt rum, rann de saltsmakande tårarna över ögats kant och jag grät mig till sömns. Varenda kväll.

För inte allt för många månader sen när jag i mörkret satt på en buss påväg hem. Ord ekandes i huvudet som gjorde ont i mig. Så ont att mina två bruna ögon tårades samtidigt som hög musik spelades i hörlurarna. Jag skyndade mig hem den kvällen, jag ville hem och gråta.

Jag minns även den gång jag mitt på blanka dagen, satt på cykeln hem med en sådan enorm ångest i kroppen att jag inte kunde hålla tillbaka. Lite försiktigt rann tårarna ner för kinden samtidigt som jag susade fram i vinden. När jag kommit hem och stängt dörren om mig, ensam, rann Niagarafallet ner från mina ögon.

Jag kan inte låta bli att undra, om det bara är jag som sitter och gungar fram och tillbaka i en ångest-liknande rörelse i skräddarställning i sängen, var och varannan kväll. Är det bara jag som kan längta hem, för att jag vill gråta, vara ensam. Jag kan inte sluta fundera över, om det är ett tecken på olycka.

För hur det än är, hur många tårar man än gråter innan man somnar med blöta ögonfransar och en salt smak i munnen, så är det glömt när klockan ringer morgonen därpå. Och det tragiska är, att man sedan spelar spelet glad. Utan att någon ens skulle kunna gissa hur jag gömde mig under täcket kvällen innan, och lät tårar bilda ränder på kinderna när spåren efter dom sedan torkade.

Det spelar ingen roll hur bra vänner man än har, hur nära sin familj man än är, det finns ingen annan än mig själv som känner mig så pass väl, att dom skulle förstå varför jag låg där och följde tårarnas väg från ögat. Ner mot munnen, förbi näsvingen där det alltid kittlar lite irriterande, innan den fortsätter ner mot läpparna och den samtidigt salta men söta smaken sprider sig i munnen på en. Vad vet jag, folk kanske förstår, folk kanske är likadana, men jag vet att, det är inte ens värt att försöka förklara känslan i ord, för ingen skulle förstå.
 

fan vad coolt



Jag tycker det är himla kul faktiskt.

rädd

Jag kan inte sätta fingret på hur jag mår. Hur jag egentligen känner, bortsett från alla dessa tankar jag lägger energi på. Jag gissar på att både den ständiga huvudvärken och den där ångestkänslan som kom krypande tidigare, som jag endast ruskade av mig, och fortsatte som vanligt, även fast tårarna brände bakom ögonlocket, är två tecken på att jag är tillbaka till där jag var i höstas. Om det nu finns en gud, aka Allah, undrar jag vad han vill människan för ont ibland. Varför får man inte vara lite glad, en längre period?

Fine, jag vann på Monopol två gånger i fredags och ja, jag är överlycklig över att jag igår bestämde mig för den perfekta balklänningen. Är även super lycklig över mina fina vänner.

Samtidigt har jag nog en sorts separationsångest i kroppen och jag är rädd. Allt känns så skrämmande, och jag vill inte misslyckas. Jag vill absolut inte göra fel.

till dig

Amanda Sten <3

ironi

Nu får ni göra er beredda, plocka fram papper och penna ur skrivborslådan för här får ni något intressant att anteckna ...

Amanda har varit såå duktig hela veckan och har inte en endaste gång, tjatat om att vi ska lämna bordet i matsalen. Dutti flicka!

För övrigt, pluggar jag biologi "just nu" och jag känner att det är himla roligt att läsa om hjärnans olika delar, nervsystemen och framför allt ... hippocampus.

btw, tror jag slog mitt personliga rekord i tisdags ... somnade klockan sju på kvällen. Och ja, jag sov hela natten fram till 06:28 då klockan ringde.

...

Jag har sagt det så många gånger ... men jag har faktiskt tröttnat.

bal och bry-nivå

Det enda som kretsar i mitt lilla huvud för tillfället, är balklänningar.

Amanda lurade nämligen upp mig ur sängen extremt tidigt idag (vid halv elva) och jag är halft döende för tillfället, efter städning, balklänningar, svensexor på kupolen och lite hemlisar.

För övrigt har jag tillbringat den senaste veckan i min säng. Förutom den dag då jag tillsammans med mamma skruvade ner mitt stora skrivbord, och jaja, jag erkänner, det ser för tillfället otroligt töntigt ut med en stol och en papperskorg stående i hörnet. Men min bry-nivå är väldigt låg för tillfället, då jag troligtvis byter rum till hösten. *längtar*

Jag tittar på omänskligt mycket web-tv, jag sover omänskligt mycket och jag har bad hair days varenda dag. Livet leker.

trök



Jag tillhör en av dom som faktiskt åt otroligt fet skräpmat idag, jag tillhör en av dom som gjort absolut ingenting idag, och som legat med huvudvärk i sängen framför datorn och viljat dö, just för att det ibland bara är så himla tråkigt.

min nyårsafton

Min nyårsafton fick jag tillbringa med de människor jag tycker så extremt mycket om. Jag åt mig spy-mätt på hemgjord pizza och barnsligt god marängswiss. Jag fick skåda fyrverkerier från hög höjd tillsammans med den människa som gör mig lite lite lyckligare. Tyvärr somnade jag ensam i min egen säng vid fyra inatt, dock med ett leende på läpparna och en mysig känsla i magen.

Och plötsligt hade jag lyckas vända på dygnet när jag vaknade vid två idag. Fan.

överskattad nyårsafton

Jag har alltid varit den som tyckt att nyårsafton är en ganska överskattad högtid. Som den gången jag kom till mormor och morfar, iklädd mjukisbyxor och sa att nyårsafton var som vilken jävla dag som helst. Jo, det var under min lilla trotsiga period. Men jag kan idag tycka att jag hade så rätt så rätt.

Nyårsafton är endast ett tillfälle, en anledning för folk att dricka. Sedan spy i någon snödriva och käka pizza dagen efter. Sedan ska man ge sig själv regler, aka nyårslöften inför nästa år, där man säger åt sig själv att minska på sötsaker och bli tight inför sommaren. Yeah right, du bryter dina löften efter en vecka.

För hur det än är, spelar ingen roll om du är nykter eller just precis, däckar i någon snödriva vid tre på natten .. så känns det precis likadant dagen efter. Den enda skillnaden är att det står en annan siffra i almanackan. För inte fan får du någon annan sorts motivation av att det blir ett nytt år, du mår precis likadant som året innan, möjligtvis är du lite tröttare och har en tung huvudvärk sen kvällen, men inte känner jag att oj, jag vill dra iväg till gymmet idag ... bara för det är 2011 och vi alla ska göra en nystart.

Man kan säga att, det är årets sista dag, du kommer aldrig få uppleva det igen ... men, du kommer aldrig få uppleva den 14 augusti 2010 igen .. så varför inte fira det också?

Nu låter jag som universums tråkigaste människa, förlåt för det, men jag har kommit fram till att, nyår är så förbannat överskattat.

Ändå önskar jag er ett Gott Nytt År och jag kan inte sticka under stolen med att jag ser fram emot det här året förbannat mycket, dock behövs det något annat än ett nytt år, ett klockslag, för att jag ska få motivation till förändring.