omöjlig människa

Jag sitter på golvet med ryggen mot ett varmt element. Med en godispåse bredvid skriver jag ord på tomma linjerade blad. Mitt huvud snurrar av tankar samtidigt som Rihannas röst svämmar ur högtalarna på datorn.

Ibland önskar jag att livet gick att överleva på det här viset. Ensam. Jag har idag kommit fram till att ett liv ensam hade betytt ett liv utan besvikelse, missförstånd och tårar. Tyvärr är människorna skapta på det vis att vi är beroende av andra människor vilket jag i dessa lägen tycker är synd. Människor är svåra varelser.

Samtidigt är jag tacksam över att det bara är en vecka i månaden som jag är såhär otroligt tankspridd, känslig och temperamentsfull. För jag lovar, hade jag varit såhär dygnet runt, alla dagar om året, hade jag varit en ensam jävel.

jag hatar livet

Mitt liv suger så djävulskt hårt den här veckan. Idag. Igår. I måndags. Imon. På fredag. Det är sådana dagar då jag bara vill dö. Jag vill inte plugga engelsk grammatik så jag till slut spyr på allt vad adverb och oregelbundna verb heter. Jag är trött dygnet runt och jag fryser under varenda sekund om dagarna.

Sedan är jag så otroligt jävla sugen på bullar. Jag måste ha bullar!!!

Har för övrigt redan ångest inför teknik-lektionen på fredag ...

SKJUT MIG!

min helg ... i princip

Härlig kvalle på högra bilden va? :) älskar mobilbilder ... (fast nä)

Igår vaknade jag alldeles för tidigt och spenderade sedan tre timmar framför reprisen av Grammy Awards 2011 sänt från Los Angeles. Jag städade, duschade, lagade sjukligt god pasta med bacon och tomat. Sedan tillbringade jag hela kvällen tillsammans med Ebba och Amanda. Vi lagade mat, åt extremt god efterrätt, tittade på Melodifestivalen, filmen 127 hours och åt godis. Fint.

Idag, vaknade jag också alldeles för tidigt. Började därför dagen med web-tv i min säng, käkandes på resterande Ahlgrens bilar från igår innan jag gick upp för att äta frukost. Jag har städat ytterligare lite, fotat lite, pluggat lite spanska och sedan for jag till stan för att gymma. Gick sådär.

Ikväll väntar Big Brother, bara jag som knappt orkar vänta?

Nu ska jag redigera bilder och lyssna på musik.
 

min helg och måndag



Dessa bilder sammanfattar min helg. Den bestod av en lång promenad, godis, god mat, melodifestivalen, två försök till plugg (men misslyckades båda gångerna), web-tv och sömn. I princip. Inte att förglömma den goda glassen!

Idag är det dock måndag. Alla Hjärtans Dag står på schemat och jag har fått min favorit choklad av mina fina föräldrar. (vann 25 kronor på en lott också, blev lite lyckligare) Har även varit halvt död i skolan, gymmat tillsammans med Amanda och tagit mig igenom det plugg jag försökte med i helgen. Känner mig duktig.

 

mer kramar åt folket

Vi människor är generellt sett, alla väldigt dåliga på att visa kärlek. Vi är alldeles för dåliga på att kramas, på att säga fina saker till varandra, uppmuntra varandra och visa att någon faktiskt betyder. Jag pratar inte om förhållanden. Jag pratar om allmän kärlek.

Kanske är det det den här dagen är till för. Bortsett från affärernas stora planer på att sälja så många chokladaskar som möjligt. Kanske ska denna dag firas så som man firade när man gick på lågstadiet. Då man gjorde hjärt-formade kort med söta meningar skriva, som man gav till sina kompisar och sin familj. När man sedan växer upp, kretsar allt om vilka som är singlar och vilka som har förhållanden. Man ska, bara för att man är singel, hata den här dagen. Samtidigt som alla kärlekspar där ute både pussas och kramas framför ögonen på en lite extra mycket idag, och ger varandra både blommor och geléhjärtan inslagna i fint presentpapper. Singlarna suckar besviket och klagar över att den här dagen, kallad Alla Hjärtans Dag, är årets värsta dag ... tills dom själva har ett förhållande under denna speciella högtid.

Jag är nog fortfarande fast i mitt lågstadie-firande. Jag saknar att dela ut gulliga alla hjärtans dags-kort till dom närmaste. Jag saknar att klippa hjärtan ur röda A4-ark. Jag saknar att ge en ask geléhjärtan till mina bästa vänner. Varför ska kärlek alltid handla om den kärlek man delar i ett förhållande? Kärlek är så mycket mer än de pussande paren ute i världen.

Jag tycker att den 14 februari är ett rätt mysigt datum. Även fast jag är singel. Och jag anser att denna dag inte endast är ämnad åt förälskade par, utan åt kärlek. Och som jag skrev på mitt nationella prov förra veckan... jag har lärt mig att det finns så många varianter av kärlek men att dom alla är lika underbara på sitt sätt.

Jag hoppas att jag alltid förblir fast i mitt lågstadie-firande. Kärlek är så fint, oberoende på vem du ger den till. Och i min värld, är det just precis det som Alla Hjärtans Dag handlar om.

råd

Jag följde Ebbas råd idag. Åka hem och äta glass. Den här dagen har varit den värsta på mycket mycket länge, och jag är glad över att den snart är slut.

dom kallar oss artister



Förutom att "Dom kallar oss artister" är typ historiens mest genialiska tv-program, älskar jag att Oskars absolut bästa låt plötsligt blev hundra gånger bättre. Killen borde hålla sig till ett lugnare tempo i sina låtar om han nu ska kunna framföra en sång som är någorlunda tonsäker. Men det är fint. Otroligt fint. I sveriges finaste tv-sända program.

Det bästa är att Annika Norlin medverkar i nästa program. Jag orkar knappt vänta. Det, mina vänner, är en musikalisk kvinna det.

jag mår bra

Jag mår så sjukligt jävla bra. Och jag hatar den som kommer förstöra det.




det är inte jag

Jag har ätit mina antibiotika tabletter i tio veckor idag. Två gånger om dagen. 140 tabletter. Jag har alltså endast 2 veckor kvar. 28 tabletter.

Strax efter att sommarlovet tog slut och skolan drog igång. Sköljde en hemsk våg över mig med röda utslag. Dom täckte hela kinderna på mig, hakan och ner mot halsen.

Dom finns kvar än idag. På samma ställe, samma mängd. Även fast jag varje dag i tio veckors tid ätit gul-röda tabletter som smakar otroligt illa, om man råkar lägga dom på ett speciellt ställe på tungan. Jag är inne på min andra tub Basiron, den smörj som bleker hår och textilier. Den smörj som förstör mina sängkläder, just för att färgen försvinner på dom, lakanen bleks.

Min läkare säger, "det tar tid" ... mamma säger, "det tar tid" och pappa säger, "det tar tid". Men det är så enkelt för dom att säga just dom tre orden. Jag vill inte höra, jag vill hålla för öronen när dom säger det och bara slita bort det där fula i ansiktet som får mig att gråta. Jag har haft röda utslag över halva ansiktet ett halvår nu. I ett halvår har jag mått dåligt då jag med uppsatt hår tittat mig i spegeln och skådat dom röda märkena som täcker båda mina kinder. Det är inte jag där i spegeln. Jag vill inte se ut såhär. Och man känner sig så äckligt jävla hjälplös när man gör allt man kan för att få bort dom, men dom försvinner inte. Inget försvinner, förutom dom många hundralappar som min medicin kostar, mina smörjer och special-tvålar för ansiktet, och färgen på lakanet. Jag hade önskat att färgen på utslagen i ansiktet försvann istället för färgerna på kudden.

Jag är en sådan människa som gör så gott jag kan för att försöka ändra på saker om jag mår dåligt över det, och det är så frustrerande, när man försöker och försöker, men det blir aldrig bättre.

Man förstår inte förrän man själv blir drabbad, man förstår inte hur påverkad man blir av det, innan man får vara med om det själv. Man förstår inte hur lång tid det tar, när man står där, efter 140 tabletter, men med ett fortfarande lika drabbat ansikte.

Jag hatar att jag gråter över utslag i ansiktet ... men ...

...jag vill inte se ut såhär.

5 februari



Sådana här dagar behöver jag.

Idag gick jag jag upp strax efter 12, efter att ha fått drygt tolv timmars sömn. Jag åt havregrynsgröt. Jag njuter av varje portion och tycker synd om dom som inte får äta det varenda morgon.

Jag har även tagit en promenad med musik i öronen ute i solen. Jag har duschat och läst veckorevyn någon timme. Under en filt i min säng. Jag har ätit thaimat i sängen framför filmen The kids are alright. Fallit ett par tårar och vid åtta, satt jag ensam i soffan, framför Melodifestivalen, ätandes på choklad och sveriges mest köpta bil, sursockrade. Jag har tittat på Never let me go. Det var en otroligt fin film, finaste på länge.

En liten kommentar till årets första Melodifestival, förutom att programledaren Marie Serneholt var lite lätt störig, gick kvällens röst till Pernilla Andersson, tycker sådana artister ska stöttas i denna typ av tävling (även fast låten var långt ifrån hennes bästa). Det bästa med Pernilla, förutom hennes irriterande glugg mellan tänderna, är väl ändå att hon är gift med Dregen. På något vis har jag haft en crush på Dregen sen jag först såg honom, och blev som ett barn på förra årets P&L då han mycket riktigt, var med på Pernillas spelning.
För övrigt, Danny ... Danny Danny Danny. Jag erkänner, när han öppnade munnen och dessa magiska flickidols toner for ur hans mun, smälte mitt pojkbandshjärta en aning. Pojken kan sjunga, och jag erkänner, en del av mitt stora musikhjärta är ämnat åt flickidolsmusik. För hur det än är, är dom där silkeslena wailande tonerna, en sort för sig.

Annars ... firar mina föräldrar 25 år tillsammans idag. Hur fint är inte det? 

Och ... För precis ett år sedan, kände jag mig lycklig.