Känner mig nå så fruktansvärt duktig som skippar den långa sovmorgonen till 12 för att vara på skolan till 9 och plugga både engelska och matte. Go Go!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om gårdagen. Jag fick tillbringa den i skräddarbacken tillsammans med mina finaste jävla vänner. Vid tolvslaget stod vi ute, pussades och kramades, delade på en flaska champagne och mådde allmänt fint. Det blev en jävligt bra kväll med inslag av en gnutta kaos som vanligt. Men fy satan vad fina vänner jag har.

Idag, är jag glad och äter en fet jävla pizza.

I Januari började jag min sista termin i grundskolan, nionde klass. Jag kan inte påstå att det var den lyckligaste tiden i mitt liv, jag var så skoltrött och satt på sådan ångest att det knappt fanns ord för det och utöver det kämpade jag på med läkarbesök, antibiotikatabletter och salvor åt min hemska akne. Under Maj hamnade jag i en ännu djupare svacka som jag näst intill längtat efter skulle komma. Jag fällde många tårar och var psykiskt förstörd men det tillsammans med en himla massa tid var det som behövdes för att jag idag ska kunna känna mig fri och lycklig.

I Juni klarnade saker, livet började kännas himla mycket lättare. Tillsammans med klassen övernattade vi hos våran mentor, grillade, körde 5-kamp och snackade skit framför en eld vid långsjön. Vi åkte en dag till Stockholm för shopping och Gröna Lund, vi klädde oss fina och gick på den överskattade balen och till sist ägde skolavslutningen i Stora Tuna Kyrka rum och tårarna rann. Jag fick mig ett kuvert med fina betyg och jag kramade fina 9F-are hejdå. Det jag då inte visste var att jag hade dom 10 finaste veckorna någonsin framför mig.

Under sommaren umgicks jag med dom finaste människorna jag vet. Jag fick se min bror ta studenten tillsammans med hela tjocka släkten, jag och Ebba sprang runt på Falukalaset och vann 2kg toblerone, jag höll till i parker med mina favoritflickor och åt glass efter glass och en himla massa kladdkaka. Vi tillbringade många kvällar ute på altanen under filtar lyssnandes på musik och jag hade några av sommarens bästa dagar i Särna tillsammans med Ebba & Amanda. Jag tillbringade ett par dagar i Rättvik under CCW, med fina människor trängdes vi i en epa och hamnade i en stuga mitt ute i skogen. Vi badade, gick mil för att få oss lite pizza i magen, skrattade och mådde allmänt bra. Icke att förglömma årets bästa vecka, Peace&Love. Jag fick lyssna på bra musik och se bra konserter med mina favoriter, jag fick dansa arslet av mig på campingen, proppa i mig allt vad kebab och ferarribilar heter, få värmeslag och blodsockerfall och dränka ansiktet i solskyddsfaktor.

Sommaren avslutade jag med ett par dagar ute i Ebbas stuga, en konsert med Björn Rosenström i Säter och till sist Granny Goes Street i Falun där i början av september. Fint.

Jag lämnade min fina sommar bakom mig i slutet av Augusti för att börja gymnasiet. Ny stad, ny skola, ny klass och nya lärare. EK1a var trögstartade men såhär nu i December kan jag säga att jag går i en klass med mycket fina flickor, på en skola med väldigt bra lärare och visst har jag allt den bästa mentorn mågonsin.

Dock har jag ju insett att lycka inte kan hålla i sig för jämnan utan motgångar så i slutet av September vände det, rätt rejält. Jag blev sjuk, låg i fyrtio graders feber i över en veckas tid samtidigt som jag bodde hemma hos min mormor och morfar för att se min morfars sista vecka i livet. Beslutet om att flytta dit under den veckan kan vara det bästa beslutet jag tagit under året, men jag kan lova er att det tär på en 16-årings flickas kropp och psyke att se sin största förebild, sin egen morfar, lämna en, speciellt då man har en kroppstemperatur på fyrtio grader och inte orkar annat än att sova. Jag var hemma från skolan i tre veckor under denna period. Jag gjorde tappra försök att bege mig till skolan men klarade inte ens av en 40 minuter lång mattelektion utan tårar. Jag klarade inte ens av att gå till bussen.

Hösten har varit minst sagt jobbig och jag har många gånger frågat mig själv om det någonsin kommer kännas bra igen. Jag kan idag säga att ja, det kommer kännas bra till slut, men jag kommer aldrig bli hel igen.

Jag är otroligt tacksam över alla dom människor jag fått träffa under året. Folk som gör mig så djävulskt lycklig, som får mig att skratta genom dagarna och som får mig att må så in i helvete bra. Att jag dock förlorade en av dom mest värdefulla människorna i mitt liv kan ingenting ersätta och jag ljuger om jag säger annat än att det har varit och är lätt.

Tack till alla underbara människor som gjort mitt år till det bästa och morfar ...
jag saknar dig. ♥

Eftersom vi redan ramlat in på det här med Mange Makers så fortsätter vi med bästa jävla covern av "Mange bjuder".

Dessa pojkar är genier.